Mer än ett träd

Olivträdet står och faller med sin huvudkaraktär, trovärdigt spelad av Anna Castillo.

DRAMA

Olivträdet

Regi: Iciar Bollain Manus: Paul Laverty I rollerna: Anna Castillo, Javier Gutiérrez, Pep Ambòs m.fl.

I en industriell hönsgård plockar en ung kvinna med ansiktsmask bort kadavren. Känslan är lika avtrubbad som i den utmärkta svenska filmen Äta, sova, dö, och det ska visa sig att hjältinnan är besläktad.

Djurhanteringen står i bjärt kontrast till den solmättade spanska olivgården där en gammal patriark ömt har vårdat bland annat ett tvåtusen år gammalt olivträd. "Trädet tillhör inte oss, det är mitt liv, det är historien", säger farfadern (Javier Gutiérrez, med fårat ansikte och en hjärtskärande värdighet). Men de vuxna sönerna tycker att det bara är ett träd och säljer det till ett tyskt företag som gräver upp det med rötterna och placerar det i sin lobby.

Så patriarken slutar prata och sönerna vill placera honom på ålderdomshem som dement. Den enda som förstår varför han är bedrövad är flickan från hönsgården, barnbarnet Alma (en karismatisk Anna Castillo). Hon lovar farfadern att hämta tillbaka trädet, kosta vad det kosta vill.

Starkt patos

Olivträdet (El Olivo) är skriven av brittiske Paul Laverty som är Ken Loachs ständige manusförfattare sedan 1998, senast för fjolårets Cannes-vinnare Jag, Daniel Blake. Laverty och Loach har på tumanhand utgjort brittisk films outtröttliga sociala samvete med en klar politisk vänsteragenda. Deras första filmer kunde vara moraliskt svart-vita, revolutionsromantiska och nertyngda av symbolik, men de senare är allt mer effektiva tack vare vardagliga detaljer, empatiska personporträtt och humor – medan kapitalismens brutalisering gjort dem mer angelägna.

Även tillsammans med den spanska regissören Iciar Bollain är Lavertys avtryck distinkt och patoset starkt. Olivträdet är förstås en symbol men får också vara träd. I synnerhet då Alma ger sig av på en roadtrip genom Europa med två män i en lastbil för att hämta hem trädet får filmen en nästan dokumentär prägel: samma anonyma kaféer, motorvägar och övergivna betongskelett överallt.

Senast här blir det uppenbart att filmens ärende är något så osexigt som EU och hur det i dag är splittrat mellan Nord och Syd. Den berättar om hur lånen som de tyska och franska bankerna gav Sydeuropa pumpade upp bostadsbubblor och lämnade halvbyggda hus och pooler efter sig. Alla män i filmen jobbar 18-timmarsdagar för att betala sina skulder – för en kort tid var de rika på lånepengar med företag som blomstrade – men nu har räntorna skjutit i höjden, pengarna är slut och jobben likaså. "Hela landet ljuger för sig själv", säger en av sönerna bittert och tillägger: "Bara namnet får mig att krympa – Tyskland."

Alma i centrum

Filmen handlar om hur en generation sålde ut traditionerna, jorden, allt vad farfar och hans hårda men meningsfulla arbete i olivlunden hade skapat – men också om varför de gjorde det, vilka lögnaktiga drömmar om global gladkonsumtion och ett lätt liv som såldes till dem. I stället för sådant manuellt arbete som Almas generation igen utför.

Olivträdet står och faller med Alma. Hon slänger ägg på chefen, utmanar sina äldre släktingar, får idéer lika fort som grisarna blinkar och är helt orädd. Och arg, nästan mot galenskap. Anna Castillo har glittrande ögon och ett ansikte som reagerar känsligt som kvicksilver. Hon gör Alma trovärdig – och dessutom med den där speciella hjältinnekvaliteten som består i att vara i ständig rörelse, ständigt aktiv, ständigt begära.

"Du gillar tjejen?" frågar en av männen den andra. Filmen lever på att även åskådaren svarar ja.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46