Mentalt befriande om Afghanistan

Bild: Pressbild

Carsten Jensen och Anders Hammer vänder upp och ned på de i väst förhärskande föreställningarna om krigets Afghanistan.

Carsten Jensen, Anders Hammer: Kriget som inte har något slut

Bonnier 2018

Få skribenter i Norden har en lika gedigen bakgrund från Afghanistan som den danske författaren och journalisten Carsten Jensen. Under två decennier har han rapporterat från detta krigsplågade land, och förra året utkom han med en lysande thriller, Den första stenen, som gastkramande skildrar danska Natosoldaters hopplösa kamp mot talibanerna,

Nu summerar Jensen ihop med sin norske kollega Anders Hammer erfarenheterna från Afghanistan i den på hemmaplan kritikerhyllade "Kriget som inte har något slut".

Om man läser boken i ett svep känns det som en lite hafsig produkt, delvis baserad på tidigare publicerade reportage. Jensen och Hammer dyker ner i en rad av typiska afghanska eländesfenomen: de otaliga miliserna, den katastrofalt växande opiumproduktionen, flyktingfloden till Europa, "kvinnofängelset" Afghanistan som präglas mer av tradition än religion, korruptionen som genomsyrar alla nivåer av samhället.

Men efterhand i läsningen växer ett par viktiga teman fram.

Mer skada

Det ena är att omvärldens insatser under 2000-talet har gjort Afghanistans folk mer skada än nytta.

Det gäller förstås Bushadministrationens beslut efter 11 september-attentaten att störta talibanregimen som motvilligt hade fungerat som al-Qaidas beskyddare. När Afghanistan invaderades hösten 2001 hade amerikanerna fortfarande Bosnien och Kosovo i bakhuvudet, där idén om ett krig fört från luften utan dödade egna soldater, hade varit framgångsrikt. Några marktrupper ville man inte sätta in och därför behövdes en allierad på marken, i Afghanistans fall den så kallade Norra alliansen som slogs mot ryssarna på 1980-talet.

Felet var bara att Norra alliansen leddes av mordiska krigsherrar som hade slitit sönder Afghanistan i ett inbördeskrig som ödelade allt och banade väg för de islamistiska talibanerna. Krigsherrarna var talibanernas fiender, men de var i realiteten också fiender till det afghanska folket, ett folk som de betraktade som sin egendom.

"Den afghanska staten låter sig helt enkelt inte förstås som en stat, varken svag eller ofullständig", menar Jensen. Dess ministrar, som nästan uteslutande består av krigsherrar, står inte i spetsen för en fungerande regering utan utgör ett löst nätverk av kriminella organisationer vilka är inbördes rivaler men som samtidigt befinner sig i en framtvingad allians med varandra.

Staten är alltså inte till för att skydda sina medborgare. Staten är till för att stjäla från undersåtarna, summerar Jensen. Det är den staten som ett 50-tal Natoländer och andra inom "stabiliseringsstyrkan" Isaf åtog sig att backa upp under nästan femton år. Utan att någon stabilisering eller något ökat välstånd kommit till stånd. Och utan att kriget någonsin verkar ta slut.

Fel likställa

Det andra viktiga temat är att amerikanerna, och västvärlden, blandade samman, och likställde, terrornätverket al-Qaida med talibanerna.

Al-Qaida är, liksom Islamiska staten, en global jihadiströrelse som försöker angripa västvärlden överallt i strävan att upprätta en universell islamistisk diktatur. Talibanerna, däremot, är en nationell rörelse med djupa rötter i afghansk, framför allt pashtunsk kultur, och dess ledare mulla Omars ambitioner sträckte sig aldrig utanför Afghanistans gränser.

Jensen understryker att det inte är talibanernas religiösa budskap som lockar afghaner, det är snarare puritanismen, den stränga moraliska tron på rättfärdighet som ses som ett löfte om en grundlig uppgörelse med korrumperade krigsherrar.

Jensen och Hammer vänder alltså upp och ned på i väst förhärskande föreställningar om krigets Afghanistan. Det känns nästan mentalt befriande att ta del av dessa två veteraners version.

Per Jönsson

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33