Mellanbollslut

Bild: Pressbild

Dramatik, berättelser och gnistrande bildspråk. Fotboll innehåller nästan allt som litteraturen har att bjuda, skriver litteraturprofessorn Bo Pettersson.

Med en nick till Jonas von Wendt må det vara en glad amatör förunnat att komma med några betraktelser i form av ett mellanbollslut för fotbolls-VM nu när gruppspelet snart är över.

Först frågan miljoner människor undrar över: Varför bänkar sig deras nära och kära framför tv:n under en månad? Var ligger fotbollens charm? Kanske i det faktum att bollen nästan hela tiden rullar. Kanske har det också att göra med att människan använder sina mindre exakta extremiteter för att hålla kontroll på den och på samma gång löpa. Handikappet är tydligt jämfört med basketboll och handboll och det kan bidra till att sporten ter sig mera demokratisk. Detta i kombination med taktik och bollteknik på en stor plan med 22 spelare utgör mycket av spelets fascination.

Avsaknaden av hjälpmedel är också sympatisk: en gräsplan, två lag, en boll – inget annat. Och så innehåller handlingen nästan allt som litteraturen har att bjuda: dramatik (förlust = tragedi, seger = komedi, oavgjort = modernt öppet slut), berättelser (både enstaka matcher och turneringen som helhet) och lyrik med gnistrande bildspråk (finlir).

Vad är då speciellt med sommarens VM? Många av hävd starka nationer från Europa och Sydamerika (Tyskland, Frankrike och Spanien, Brasilien och Argentina) har varit sårbara. Det kan till en del bero på att deras tränare inte riktigt insett vikten av att välja hungriga, begåvade yngre spelare och fokusera på snabba kontringar, inte malande passningsspel. Med några få undantag – inte minst Cristiano Ronaldo, som alltid vill vara bäst och dessutom gottgöra misslyckandet för fyra år sedan – har mångmiljonärerna helt enkelt inte visat tillräcklig motivation att vinna, ibland inte ens att löpa.

För det mesta har spelet varit levande och offensivt, förutom då vissa lag som lett med ett eller två mål inte förstått att offensiv ofta kan vara den bästa defensiven, vilket ibland hämnat sig. Trots det har det gjorts betydligt flera mål på straff, frispark och hörna än i VM i Brasilien. Det kanske pekar på hur relativt jämnstarka de flesta lagen är under själva spelet. Då de betydande fotbollsnationerna hittills inte imponerat har mindre länder (både metaforiskt och befolkningsmässigt) kunnat stiga fram. Men vissa landslag brukar kunna ta sig i kragen och spela ihop sig eller ändra på taktiken ju längre turneringen framskrider.

Att domarna och videokontrollen i stort har fungerat har varit en vinst för rättvisan och hjälpt till att rensa bort fula tricks. Televiseringen med 33 kameror riktade mot planen samt kommentatorerna, grafiken, statistiken och framför allt arrangemangen har överlag fungerat utmärkt, vilket förstås är Putins sätt att få inrikes- och utrikespolitisk goodwill. Det har förekommit tillräckligt med överraskande resultat – inte minst Mexikos berättigade vinst över Tyskland – för att bibehålla intresset. Så låt oss inte nedslås av att gruppspelets sista omgång innebär några tråkiga matcher då vissa lag redan kvalificerat sig.

Det mest överraskande för mig är att det inte funnits några stora överraskningar: inga riktigt nya strategier, stjärnor eller finter. Men farten har varit hög och som bäst flyter spelet från det ena målet till det andra nästan lika fort som i ishockey. Ibland undrar jag ändå om dopningskontrollen fungerar som den ska: hur orkar många spelare vid fulltid löpa lika fort som vid startvisslingen? Hoppas rättvisan också fungerar här.

Saldo: klart godkänt. Nu vill jag bli överraskad!

Bo Pettersson

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33