Mellan två världar

Adil Hussain och Maria Mozhdah som pakistansk far och dotter som invandrat till Norge.Bild: ©Mer Film

Vad ska folk säga är ett självbiografiskt färgat drama om hederskultur. Trots att sympatierna ligger hos tonårsflickan finns det också en förståelse för föräldragenerationen.

DRAMA

Vad ska folk säga

Regi och manus: Iram Haq. Foto: Nadim Carlsen. I rollerna: Maria Mozhdah, Adil Hussain, Ekavali Khanna.

När norskpakistanska Iram Haq presenterar sin andra långfilm är det enligt uppgift fråga om en delvis självbiografisk historia. Det är lätt att tro, för trots att handlingen i sig känns lite grann bekant – i tider av hedersrelaterat våld – är tilltalet både personligt och autentiskt, smärtsamt också för den delen.

Nisha (Maria Mozhdah) är en sextonåring som bor i en Osloförort och gillar att umgås med sina lagom struliga norska vänner. Ett särskilt gott öga har hon till Daniel (Isak Lie Harr), snudd på pojkvän.

Men det är inget hon skyltar med – där hemma är det familjen och dess (pakistanska) traditioner som gäller. Vändpunkten kommer när Nishas pappa (Adil Hussain) överraskar de unga tu, bara för att dagen därpå ställa ultimatum: gift dig med grabben eller också vankas det andra bullar!

Sedan går det som det går, att pappa Mirza på inrådan av släkt och vänner ser till att Nisha skickas till sin faster i Pakistan – för att lära sig en läxa som det heter. Det gäller att bli du med släkten och dess traditioner, eventuellt också bli bortgift.

Kulturkrock

Som sagt: i termer av kulturkollisioner är Vad ska folk säga (Hva vil folk si) på inget sätt unik. Poängen är att här löper man linan ut, med den påföljden att kulturkrocken i filmens centrum blir så mycket mera handgriplig, tuff och tryckande.

Sedan stör det ju inte att filmens miljöer är nog så verklighetstrogna (notera att mycket av filmen är inspelat i grannlandet Indien), med ett Pakistan som inte alltid visar upp sina bästa sidor.

Trots detta låter Iram Haq bli att demonisera den miljö som är främmande för Nisha. Mycket är skrämmande för en tjej som växt upp i helt andra förhållanden men även i Pakistan pockar den unga kärleken på uppmärksamhet – ett scenario som förvisso hotar att leda ur askan i elden.

Förlorar ansiktet

Allt det här berättas med en pregnans och en mognad som gör det hart när omöjligt att slita sig loss. Och trots att sympatierna i filmen ligger hos det blott sextonåriga flickebarnet finns det även en viss förståelse för föräldragenerationen.

När pappa Mirza motvilligt skickar i väg sin dotter handlar det inte endast om konservativa värderingar och kulturella fördomar. För en affärsman (och trebarnsfar) handlar det också om levebrödet, om att inte förlora ansiktet inför sina kunder.

Det inser också Nisha och så blir vägen till insikt både lång och krokig, kantad av konflikter och dubier. Och även om filmen på slutet visar tecken på att det kanske finns ett ljus i änden av tunneln är det med vemod som filmen sätter punkt.

I egenskap av tittare är man hela tiden på helspänn men det hjälper att filmen i nykomlingen Maria Mozhdah har en smärre naturkraft, en klippa, som gör sin sak till vår. Så ung, så himla klok.

Överlag är det här filmen som i inget skede låter tematiken gå före de berättarmässiga kvaliteterna och nyanserna. Skam den som duckar för utmaningen, så att säga.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00