Mellan opera och oratorium

La verità. Skönheten (Maria Erlacher) får höra sanningens ord av Insikten (Marian Dijkhuizen). Vid videoskärmen sitter Tiden (Nino Aurelio Gmünder) med Njutningen (Maria Ladurner), som sjöng vid FiBO:s premiär i Nürnberg. Bild: Folkert Uhde

Då den unge G. F. Händel flyttade till Rom 1707 drabbades han av påvens förbud att skriva operor i Kyrkostaten. I stället skrev han sitt första oratorium Il trionfo del tempo e del disinganno som blev något av en förklädd opera.

Persongalleriet består av fyra allegoriska gestalter som dryftar moraliska frågor. Tempo (Tiden) och Disinganno (Insikten) övertygar Bellezza (Skönheten) att överge Piacere (Njutningen). Hur lockande köttets fröjder än stundtals framstår, gör kardinal Pamphilis libretto i slutet det klart att livets mål inte är tillfällig njutning.

Egentligen skriker oratoriet efter en scenisk tolkning och givetvis har det satts upp med regiteaterns fulla arsenal i nattklubbsmiljö på Statsoperan i Berlin – var annars. Låter lite avskräckande, men det lär det ha fungerat bra. FiBO har valt att göra det konsertant med mera smakfull dramatisering, där dramats styrka finns i musiken. Denna tolkning av det rätt sällan spelade oratoriet har FiBO nu med sig från sitt framgångsrika gästspel vid Nürnbergs orgelvecka i somras.

Folkert Uhde har specialiserat sig på att illustrera konsertanta uppföranden med skicklig användning av det scenutrymme som står till buds och en stor videoskärm. Där visar han live dem som sjunger, ibland dem som man sjunger till. Han varvar med lämpliga konstverk kring temat vanitas och ett levande ljus som brinner ut som livet. Helheten är djupt gripande och innerligt njutbar.

Musikaliskt är FiBO:s prestation läcker med underbara instrumentala soli, känsligt ackompanjemang av solisterna, en snygg orgelsonat och starka effekter av härligaste barock. Vid uruppförandet lär självaste Arcangelo Corelli ha varit konsertmästare. Sensmoralen är att Skönheten bör avstå från flyktig njutning, men ironiskt nog är just skönheten i musiken så påträngande att det nästan blir omöjligt.

Njutningen är opera/oratoriets "bad girl" och hon kommer i slutet med ett sista förtvivlat försök att få Skönheten att njuta av livet. Det gör hon med Händels pärla Lascia la spina, cogli la rosa (Lämna törnet, plocka rosen), som senare dök upp i operan Rinaldo med texten Lascia ch'io pianga. Marie Luise Werneburg sjöng arian mer än njutningsfullt.

Sedan tog heligare krafter över. Skönheten började ge efter – utsökt tolkad av Maria Erlacher med bländande snabbhet i koloraturen. Den obönhörlige Tiden sjöngs snyggt av tenoren Nino Aurelio Gmünder och Insikten, Förståndet eller Sanningen, hur man vill översätta rollnamnet, sjöngs av Marian Dijkhuizens angenäma mezzosopran.

Spelet mellan solisterna var talande diskret och stöddes av korta förklaringar på videoduken. Texten är inte alls så tråkigt moraliserande som man kunde tro och helheten bärs upp av unge Händels oemotståndliga experimentlust och kreativitet. Soloviolinen klagar i slutet då Skönheten överger sin spegelbild och vandrar i väg mot ett kloster i ett upplyftande sken i kyrkan.

Många av de musikaliska knepen i Il trionfo återanvände Händel senare. Nu är detta oratorium de facto både hans första och hans sista oratorium. Han skrev om det två gånger i England, sista gången med engelsk text 1757. Den engelska versionen gavs förresten av Jubilate och Sibelius-Akademins barockorkester i februari i år, medan detta i viss mån färgstarkare original nu fick sin Finlandspremiär.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning