Mellan klassiker och noviteter

RSO och HSO gjorde gemensam sak under Musikhusöppningen i augusti 2011, då Jukka-Pekka Saraste dirigerade Finlandia.Bild: LEHTIKUVA / JUSSI HELTTUNEN

Repertoarmässigt har Musikhusets orkestrar knappt alls höjt svansföringen och ännu finns mycket att hoppas på, menar Mats Liljeroos.

I min tredje och sista kolumn om erfarenheterna från de fem första Musikhusåren är det dags att diskutera repertoaren. Återspeglades flytten till Musikhuset med sin, i jämförelse med Finlandiahuset, fördelaktigare akustik i repertoarvalet och tog ensemblerna tillfället i akt att höja den repertoarmässiga svansföringen?

Egentligen inte. Framför allt framstod Helsingfors stadsorkesters första Musikhusår som en besvikelse med en överlag rätt tryggt förutsägbar repertoar med Beethoven, Brahms och Sibelius i spetsen. Det har sedermera framkommit att John Storgårds, av olika orsaker, inte fullt ut hade den konstnärliga rörelsefrihet som självfallet borde ha tillkommit chefsdirigenten.

Radions symfoniorkesters programpolitik föreföll i jämförelse föredömligt fräsch och alert, även om Sakari Oramo eventuellt hade förbrukat sina allra bästa idéer. Hans efterträdare, Hannu Lintu, verkade däremot sprudla av konstruktiva infall och har sedermera inte bara gått en lyckad balansgång mellan klassiker och noviteter utan dessutom höjt chefsdirigentens mediala synlighet på ett rätt så spektakulärt sätt.

Nya HSO-lotsen Susanna Mälkki har i sin tur inympat den behövliga dosen nytänkande i den anrika stadsorkesterns konstnärliga blodomlopp och när man även, under ledning av den ett par år tidigare tillträdda intendenten Gita Kadambi, fått fason på administrationen torde Mälkki ha det behövliga spelrummet att förverkliga sina visioner på ett vettigt sätt.

Vad HSO-ledningen har i bakfickan, förutom de uruppföranden som hör till orkesterns normala verksamhet, återstår att se. Mälkkis ambitiösa satsning på ny och äldre fransk repertoar är på alla sätt viktig och välkommen, men allt har sin tid och sitt utrymme och vi får hoppas hon har en lika välmotiverad strategi på lager när den franska kvoten är fylld. En aktivare breddning mot det stilistiskt så fascinerande 1700-talet vore, exempelvis, knappast helt fel.

Lintus och RSO:s kommande satsning på vår första så kallade modernistgeneration med figurer som Aarre Merikanto, Väinö Raitio och Ernest Pingoud i ljuskäglan är minst sagt glädjande, men i vilken riktning Lintu i övrigt tänkt föra sin ensemble vet han, i bästa fall, enbart själv. Bara att hoppas på en fortsatt fördomsfrihet i alla tänkbara riktningar.

Vad återstår så att önska? Ofta hörda klagovisor från förståsigpåarna är att huvudstadsorkestrarna borde göra mera ny musik. Det kan ändå löna sig att komma ihåg att HSO och, inte minst, RSO framför mer nutida musik än de flesta symfoniorkestrar världen över. Personligen när jag dessa förhoppningar:

För det första att den första postsibelianska generationen med Melartin och Madetoja i spetsen skulle bli en självklar del av standardrepertoaren. För det andra att vi får en chans att höra mera av den oerhört fina och spännande musik som skrivits, och fortfarande skrivs, i det övriga Norden. För det tredje mera, och mindre bekant, wienklassicism. Samtliga sena Haydnmässor under en några års period är en gammal dröm som, förhoppningsvis, ännu går i uppfyllelse.

Härtill kommer att det onekligen börjar bli smått pinsamt att orgelns plats i Musikhuset fortfarande gapar tom. Det finns åtskilliga personer i det här landet som kunde betala för en sådan utan att det nämnvärt påverkar kontobalansen. Tänk vilket tillfälle att gå till hävderna som en kulturmecenat av rang.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00