Mellan babbel och begrundan

Ställvis blir läsaren andfådd av att följa berättarens framfart i Marcus Groths bok. Mycket är berörande, en del är mindre angeläget.

Prosa

Marcus Groth

Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

Förlaget M 2018

Skådespelaren och gestaltterapeuten Marcus Groths, f. 1960, debutbok är bland mycket annat ett ömsint äreminne över en glad, snäll och vacker mamma, Inga Maria som dog alldeles för tidigt, när sonen var bara nio år.

Här finns många glimtar av en lugn och hemtrevlig intimitet; visiterna hos mammas väninnor, att äta sockermunk och tävla om vem som längst kan låta bli att slicka sig om läpparna, att sitta tillsammans i köket och äta gårdagens uppvärmda spaghetti bolognese. En förtrolig vanlighet, inget märkvärdigt så länge den finns:

"Jag minns hur jag låg i mammas säng på söndagsmorgnarna och lyssnade på Morgonpiggen som var en talkshow på radion. Jag hade en stor blåvit kopp med kakao på nattygsbordet och i fönstret hängde blommiga gardiner. Mamma hade en likadan kopp som hon drack kaffe ur."

Bild: Pressbild

Här finns också en trevlig och spännande pappa, Gunnar, en man med "kvinnotycke" – vilket Groth avsiktligt eller oavsiktligt feltolkar som att pappan lätt föll för kvinnor, den gängse betydelsen är omvänd. Han kunde "göra äventyr av att exportera faner och träskor", som en av hans gamla flickvänner beskriver saken. Han tycker om sin familj också, orkar leka med sina barn trots att han är rätt gammal, samt har starka magmuskler som han är stolt över.

Alla dör

Men så dör mamman i bröstcancer och bara två år efter hennes död försvinner också pappan – han skjuter sig på en parkbänk i Tali, "med en pistol som han stulit av sin gode vän Hokki de la Chapelle".

Groth berättar livfullt och begåvat och med tvära kast. Så fort han skrivit ut att fadern begått självmord, flyr han i nästa mening ut i ett yvigt babbel om den där Hokki. Sen följer minnen av "en mycket trevlig pappa", julaftnar och mys, och sedan återkommer han till den emotionellt stumma och domnade stund då han kommer hem från stallet i Brunakärr och möts av några chockade släktingar som måste framföra sorgebudet till den redan moderlösa elvaåringen.

När boken är som bäst fungerar de här avledningsmanövrarna suveränt, som en konkret gestaltning av hur olidligt det olidliga verkligen är, och hur berättelsen (berättaren, språket) flyr de värsta händelserna för att sedan obevekligt dras tillbaka till dem, gång på gång.

Därefter tar faster Else hand om lille Marcus. Men också hon dör några år senare, och så har Marcus bara den sju år äldre brodern kvar.

Något av det här stoffet liknar sådant som just denna bror, regissören och författaren Joakim Groth använt i sin fjolårsroman Tre bröder. Och det Marcus Groth berättar om den sympatiska faster Else är bekant för den som sett pjäsen Faster Elses liv, med regi och manus av Joakim Groth 2010.

Drastiskt, roligt, tragiskt

Marcus Groth droppar namn på namn i texten, finlandssvensk mikrohistoria för den som vill läsa ur den infallsvinken. Han gör också många drastiska, roliga och hjärtskärande tragiska iakttagelser om hur man blir vuxen trots allt, om den stora glädjen i att få egna barn, om att vara skådespelare, om hästar och hundar, om att vara bipolär, om thailändsk andlighet och vardag (hans nuvarande hustru kommer från Thailand), om gestaltterapi och om pengar – det sistnämnda ett kroniskt problem.

Det tvära störtandet mellan berörande (beskrivningarna av efternattens ångestskov) och förnumstigt (till exempel funderingar om depressionens väsen blandade med thailändsk buddhistisk livsvisdom, eller om hur han äter) blir påfrestande för läsaren i längden (243 sidor allt som allt) och tjänar inte alltid något syfte som jag kan få syn på. Ibland blir jag andfådd och i värsta fall momentant uttråkad samtidigt.

Funderar man på hur boken placerar sig på skalan biografi-autofiktion, kan man fundera på det som står med petitstil på omslaget – att allt är fiktion och alla likheter mellan bokens personer och verklighetens är "purely coincidental". Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Åtminstone författaren är per definition undantagen den brasklappen, han finns där hela tiden, i snabbt växlande skepnader: skälm, guru, narcissistisk konstnär, tragisk hjälte, pappa som lyckligtvis överträffat sin egen far i överlevnad och närvaro, desperado ... Han finns i språket, i tankens flykt, i växlingen mellan babbel och begrundan. Och för det mesta vill jag trots invändningarna följa hans framfart i texten.

Läs också: En man som heter Marcus

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00