Melartins väsensskilda estetiska anleten

När Hannu Lintu och RSO sätter tre centrala verk av Erkki Melartin för första gången på skiva är det frågan om en sannskyldig kulturgärning, skriver Mats Liljeroos.

KLASSISKT

Erkki Melartin

Traumgesicht, Marjatta, Den blå pärlan

Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. Soile Isokoski, sopran. (Ondine)

"... Det är ett förfärligt svårt stycke och en sådan orkesterbehandling har över huvud taget ännu inte prövats hos oss." Erkki Melartin träffade onekligen mitt i prick när han 1910 i ett brev beskrev sitt nyligen färdigställda, för Alexander Siloti och S:t Petersburg skrivna orkesterverk, den symfoniska dikten Traumgesicht (Drömsyn).

Stilen kunde karakteriseras som ett slags personligt hållen mix av Skrjabin, Debussy och Strauss – av de skandinaviska samtidstonsättarna var endast Hugo Alfvén ute i delvis liknande ärenden – och kan utan överdrift ses som ett slags prototyp för de hedonistiska orkesterbad Väinö Raitio och Ernest Pingoud skulle chockera den inhemska publiken med ett decennium senare.

Samtidigt är det nog så typiskt för den borne eklektikern par excellence Melartin att han härefter inte mera återvände till estetiken som sådan, även om element därur givetvis kom att ingå i den uttrycksmässiga verktygslådan också senare.

Måhända är den stilistiska rörligheten även en av orsakerna till att Melartin så länge mer eller mindre lyst med sin frånvaro på den gängse repertoaren. Att Traumgesicht efter sju framföranden fick vänta hela 81 år innan den 2013 dammades av av Hannu Lintu och RSO är inte desto mindre obegripligt och när Lintu och hans orkester nu gör såväl Traumgesicht som två övriga centrala Melartinverk för första gången på skiva är det med andra ord frågan om en sannskyldig kulturgärning.

Säreget skimrande stämma

Ett nästan lika oblitt öde gick även ett annat av Melartins starkaste verk, den 1914 för sopran och orkester skrivna tondikten Marjatta, till mötes. Liksom Sibelius året innan komponerade syskonverk Luonnotar är Marjatta – av tonsättaren benämnd "legend" – en beställning av Aino Ackté, men där Sibelius valde Kalevalas inledande skapelseberättelse tonsatte Melartin eposets slutdikt, som i symbolspråk beskriver kristendomens ankomst till Finland.

Efter den vokala inledningsfrasens bugning i riktning Sibelius (Kullervo) går Melartin även musikaliskt sina egna vägar. Den karelska naturmystiken får en fängslande, lika suggestivt uttrycksfull som lyriskt intensiv, med temporära folkliga influenser kryddad tongestaltning och den färgmättade orkesterdräkten bjuder på en uppsjö öronkittlande effekter i ett tonspråk, som på ett fascinerande sätt pendlar mellan impressionistiska och mer expressionistiska tendenser utan att bekänna sig till någotdera lägret.

Det expressiva, inte sällan ur talrytmiken framspringande solopartiet är inte fullt så dramatiskt krävande som det i Luonnotar, men ställer det oaktat sina alldeles egna krav på uttolkaren. Soile Isokoskis stämma är betydligt mer lyrisk än Acktés, men i kraft av sin enastående teknik är hon en härlig Luonnotartolkare och även Marjatta sitter, inom ramen för en genuint insiktsfull tolkning, som gjuten för hennes flexibla, säreget skimrande stämma.

Sagolikt läcker kolorit

Och som guldkant på det hela bjuder Lintu på en knapp halvtimmen lång svit – sammanställd av honom själv och Jani Kyllönen, som även är ansvarig för renskrivningen och editeringen av Melartins manuskript – ur inget mindre än Finlands första helaftonsbalett, Den blå pärlan (1929), som intressant nog bevarade sin popularitet längre än skivans övriga verk för att så småningom ändå försvinna från repertoaren.

Det är frågan om en regelrätt sagobalett med Tjajkovskijs Nötknäpparen som närmaste fadder och Melartins transparenta orkesterbehandling är minst sagt sagolik i sin läckra kolorit och uppsjö av utsökta detaljer. Det vilar inte sällan något omisskännligt galliskt över det klangliga raffinemanget och den subtila melodiken – bland annat ett underskönt pas de deux – och stundtals går tanken till Roussel och rentav Ravel.

Lintu tycks vara fullkomligt hemma i Melartins väsensskilda tonsättaranleten. De dramaturgiskt vederhäftiga tolkningarna balanserar på ett lyckat sätt mellan det analytiska och emotionella och han lockar ett mäkta inspirerat och precist spel ur sina alerta musikerled. Det enda lilla minustecknet ristar vi, som vanligt, för Ondinesoundet, som kunde ha erbjudit ytterligare rymd kring klangkropparna.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00