Mediedrevets makthierarki

Bild: Karl Vilhjálmsson

Under den gångna veckan har den svenska kulturdebatten gått het kring ett välbekant ämne. Det är långt ifrån första gången som det i Sverige debatteras vad man får och inte får skämta om.

Inte heller är det första gången som den logiska följdfrågan avhandlas: om det finns ämnen som är förbjudna, vad bör då konsekvenserna bli för den som bryter mot förbudet?

Den här gången är det komikern Anton Magnusson och artisten Simon Gärdenfors som hamnat i blåsväder. Magnusson har under artistnamnet "Mr Cool" släppt en rad låtar där han på ett ytterst grovt sätt som överskrider gränserna för all god smak parodierar våldsam och misogyn hiphopkultur. Låten "Knulla barn" handlar om exakt det som namnet syftar på, och det är denna, år 2015 inspelade och utgivna groteska pedofilhyllningssatir, som nu gett upphov till en smärre skandal i sociala medier mitt i den svenska nyhetstorkan.

En rad svenska kändisar, däribland skådespelaren Mia Skäringer, retorikexperten Elaine Eksvärd och bloggaren/medieprofilen Cissi Wallin har hittat den tre år gamla låten, och via sociala medier gått ut och i upprörda ordalag ifrågasatt dess upphovsmäns rätt att publicera musik eller utöva komedi. Eksvärd har bland annat uppmuntrat alla sina följare att massanmäla låten på Spotify så att administratörerna ska ta bort den från tjänsten. Wallin har, i ett inlägg på Instagram som i sig väckt en viss negativ uppmärksamhet, letat fram informationen att Magnusson tidigare dejtat den mördade svenska journalisten Kim Wall och använt detta tragiska stycke trivia som ett insinuant slagträ mot hans komedipersonlighet. I torsdags meddelade en klubb där Magnusson var tänkt att uppträda att de avbokar föreställningen efter mängden negativ publicitet.

Som en mångårig Twitteranvändare och också följare av den rikssvenska kultur- och samhällsdebatten har jag lärt mig medie- och internetdrevets logik praktiskt taget utantill. I början kändes fenomenet, och det gör det delvis fortfarande, som en uppfriskande utjämningsfaktor i medielandskapets asymmetriska makthierarki. Genom att samla ihop en tillräckligt arg folkmassa och utnyttja internets nya kommunikationsmöjligheter kunde man äntligen ge igen och kasta en virtuell paj i ansiktet på de maktfullkomliga opinionsbildare som tidigare tronat i ensamt majestät på tidningarnas ledarsidor, skyddade av en mur av ogenomträngligt civiliserad maktdiskurs. De allmänna opinionsbildare som tidigare kunnat använda sin piedestal för att dela ut ett och annat rasistiskt, misogynt eller homofobiskt tjuvnyp, fasta i förvissningen om att insändarredaktionen skulle filtrera bort alla grövre mothugg, tvingades inse att spelplanen på sociala medier inte var riggad till deras fördel på samma sätt.

Problemet är bara att spelplanen på internet också är riggad, fast på ett lite annat sätt. Här behöver man inte ha ett massmediums redaktionsorganisation på sin sida: har man tillräckligt många följare och tillräckligt stor räckvidd är det man själv som är massmediet. Och på samma sätt som man kan använda sin makt för att sparka uppåt kan man också använda den för att sparka neråt: man kan välja om man inleder sitt drev mot en folkvald politiker som sitter på en mäktig post, eller en inflytelserik journalist med fast anställning på en samhälleligt betydelsefull medieorganisation. Ja, eller så kan man rikta in sig på en halvkänd klubbkomiker som precis varit sjukskriven efter en närståendes bortgång, då man själv hör till landets nöjeselit.

Otto Ekman är recensent.

Otto Ekman Reporter