Medaljer i massor

Vad är den amerikanska motsvarigheten till den känsla av stolthet som föds hos ett barn i ett litet land i periferin när hen ser sin landsman mot alla odds ta en medalj bland hela världens idrottare? frågar Juri von Bonsdorff.

– Hey man, hur många medaljer har ni fått, frågar Mike som simmar i samma lag som jag på gymmet.

Mike, den gladlynte läkaren, ställer frågan med sitt sedvanligt finurliga leende, fast den här gången är det lite illmarigare än vanligt. Han kan antagligen ana sig till att mitt svar inte kommer att vara smickrande för Finland.

Sannolikt har Mike, lika lite som jag, lyckats fånga upp några blåvita finska färger i den amerikanska tv-rutan. Frånsett en finsk supporter med en blåvit flagga på damernas maraton, och en finsk damsimmare som hade äran att simma i samma försöksheat som en amerikan, har jag inte lyckats identifiera en enda finsk idrottare på amerikansk tv.

– Noll medaljer hittills, säger jag överdrivet käckt, som vore det av ringa för betydelse för mig.

– Men ni har ju vinter i nio månader, hur skulle ni kunna vara bra i sommar OS, säger John som flyter lojt på banan bredvid och som uppenbarligen tycker att han behövde blanda sig i diskussionen som jag på något lustigt sätt upplever litet besvärande.

– Vi borde nog vara bättre trots att vi har en lång vinter mumlar jag och hoppas att Coach Ed snart ska sätta i gång träningen så att vi kan slippa samtalet, men Mike är kvickt framme med en ny fråga.

– Vad är ni bra på?

– Nja, vi brukar få någon medalj i skytte, och spjut förstås. Vi är världsbäst i spjut säger jag med en något konstlad upprymdhet.

– Vi brukade faktiskt vara bra i sommar OS, fortsätter jag. Jag tror vi vunnit flest medaljer genom tiderna i förhållande till befolkningsmängden, drar jag till med för att försvara den finländska hedern.

När Coach Ed börjar lägga ut texten om den förestående första etappen i intervallträningen avtar Mikes och Johns intresse lyckligtvis. De tror antagligen inte på mitt snack om Finlands stolta sporthistoria och jag måste medge att den nog ter sig ganska osannolik i ljuset av våra insatser i modern tid. Paavo Nurmi, Volmari Iso-Hollo och Gunnar Höckert är namn som vinner få poäng i den här bassängen, hinner jag tänka inner jag dyker i väg i Mikes kölvatten.

Vad ska man vänta sig av den amerikanska pojken eller flickan, som växer upp med kvällsnyheter som inte ens har plats i sändningen för alla medaljörer?

Ja, det har inte varit så lätt att vara finsk sportfantast i USA under OS. Medan jag väntade och väntade på den enda bronsmedaljen regnade det medaljer över USA var dag. Potten blev till sist 121 medaljer av vilka 46 var guld. Det betyder ungefär tre guld per dag.

Delstaten Maryland, min hemvist, fick hela 18 medaljer om man tillåter en något ovanlig jämförelse. 14 av dem guld, och Maryland har blott 5,9 miljoner invånare. Till och med de amerikanska universiteten klarade sig bättre än de flesta länder. Hela arton amerikanska universitet hade fler idrottare på prispallen än Finland.

Jo, jag vet, man kan inte jämföra USA med Finland. USA är ju så mycket större. Och de har så mycket mer pengar och resurser. Vi behöver inte gå in på den diskussionen, trots att jag är säker att det skulle finnas ett och annat att lära sig av amerikanerna när det gäller mental styrka.

Men det man kan göra är att jämföra den kollektiva upplevelsen. Jag minns själv Lasse Virens, Pertti Karppinens, Pertti Ukkolas, Tomi Poikolainens guldmedaljer som oerhört starka upplevelser som på ett eller annat sätt stärkte vår självkänsla.

Vi tittade på tävlingarna med familjen, vi talade om dem med kompisarna och imiterade hjältarnas insatser. Namnen och upplevelserna etsades fast i våra medvetanden som någonting sällsynt och fantastiskt. Kan det bli lika för en sjuårig amerikan som sannolikt inte ens hört namnen på hälften av de amerikanska medaljörerna? Kan någonting som finns i överflöd upplevas som värdefullt? Vet ni ens hur bortskämda ni är med alla era medaljer, frågar jag mina simkompisar efter träningen och får ett oförstående mummel till svar.

Vad är den amerikanska motsvarigheten till den känsla av stolthet som föds hos ett barn i ett litet land i periferin när hen ser sin landsman mot alla odds ta en medalj bland hela världens idrottare?

Vad ska man vänta sig av den amerikanska pojken eller flickan, som växer upp med kvällsnyheter som inte ens har plats i sändningen för alla medaljörer?

Det är ett objektivt faktum att USA är bäst i världen i sport. I ganska mycket annat också. Är det konstigt om man växer upp med övertygelsen om att USA är ett exceptionellt land om man konstant blir påmind om att man är bäst i världen.

Jag har inte svaren på frågorna, men jag är övertygad om att det på något plan påverkar den världssyn som växer fram. Hur som helst är det ett fascinerande perspektiv för en människa som vuxit upp i en liten nation som alltid drömt om att bli sedd och hörd i större sällskap, men som ganska sällan blivit det.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33