Med urnan i bagageutrymmet

Bild: Pressbild

Terézia Moras roman Monstret är en djupt berörande depressionsskildring och en bild av ett Europa i upplösning. Ändå är den, tack vare författarens skarpsynthet och berättarskicklighet, en glädje att läsa.

Prosa

Terézia Mora

Monstret

(Das Ungeheuer. Övers. Linda Östergaard)

Rámus förlag

Vid städernas utfartsvägar ser man dem. På de enorma kontorskomplexens fasader hänger väldiga lakan med texten "Kontorslokaler uthyres förmånligt! Från 10 kvadratmeter!" Då tänker jag på Darius Kopp, där han sitter i sitt tolv kvadratmeter stora kontor, omgiven av ett års tomma och fulla kartonger och oändligt många odiskade kaffekoppar. Från dörren till skrivbordet leder en smal spång. Man måste akta sig för inte rubba kartongstaplarna. Han är den ende mannen på den europeiska kontinenten sysselsatt med att för sin amerikanske arbetsgivares räkning försöka sälja datorsystem i Östeuropa eller, just nu, med att försöka driva in pengar för en kanske något förhastad affär han gjort i Armenien.

Kopp finns i Terézia Moras Monstret, en fascinerande och beklämmande roman som är ett slags sammanfattning av tidens främlingskap. Den närmar sig läsaren genom sin skarpsynthet och illusionsfria humor men drar sig samtidigt i sin utsiktslösa tragik undan. Tröst ger den inte: den handlar om dömda människor och obehagligt nog känner vi ständigt igen dem i oss själva, i vår omgivning.

Roadmovie

Till det yttre är historien enkel. Darius Kopp, tysk affärsman, har förlorat sitt livs kärlek, den ungerska översättaren Flora Meier. Hon har efter en långdragen depression tagit sitt liv. Kopp, numera avskedad, tillbringar ett år i sin lägenhet i Berlin, tittande på tv, ätande hämtpizza. När hans vänner försöker få honom att återvända till livet flyr han, sätter sig i sin bil och kör planlöst i väg. Sedan följer en roadmovie genom Ungern, Albanien, Bulgarien, Georgien, Turkiet och Grekland. Med sin älskades aska i bagageutrymmet åker han omkring, låter sig styras av slumpen och av tillfälliga bekantskaper. När romanen upphör är han på väg till Italien med planen att slänga urnan i Etnas krater.

Parallellt med Darius historia löper Floras. Hon har lämnat efter sig en dator med texter av olika slag: reflexioner, dagbok, litterära citat, fakta om depressionen. På övre halvan av boksidorna löper hans historia, på nedre halvan hennes. De är åtskilda av ett svart streck. Mellan Darius och Flora går en gräns som de av olika skäl inte lyckas överskrida. Han för att han, trots sin kärlek, är okänslig, fantasilös och trubbig. Hon för att hon sitter fast i sin djupnande depression. Och för att hon har valt Darius just för hans brist på inlevelseförmåga. En man som kunde leva sig in i hennes lidande, skriver hon i en dagboksanteckning, skulle inte klara av att leva tillsammans med henne. Det är en strategi som inte håller i längden.

Arv av tomhet

Ändå har de två något gemensamt. Bägge är uppvuxna i Östeuropa, Darius i DDR, Flora i Ungern. Det problematiska arvet efter den kollapsade kommunismen är ett stort tema i Moras författarskap. Hon har tidigare skrivit oförsonligt om sin uppväxt inom den tyska minoriteten – betraktad som parias – i en liten ungersk by präglad av alkoholism, våld, katolicism och kommunism (som sedan sömlöst övergått i fascism). Darius och Flora känner vi från den tidigare romanen Der einzige Mann auf dem Kontinent (2009, tyvärr inte översatt). Där framstår Darius som resultatet av en passivt mottagen "kommunistisk" uppfostran som inte lämnat annat än tomhet efter sig. Så när han efter 1989 hamnar i väst fyller han tomrummet med den kapitalistiska framgångsideologin och går med liv och lust in för att bli rik och framgångsrik. Det blir han inte. Flora har, med sina litterära intressen och sin sensibilitet, utsatts för förakt och oförståelse under hela sin ungdom, och det förändras knappast i väst. Både Darius och Flora blir, med sina vitt skilda färdigheter och förhållningssätt, på senkapitalistiskt manér alienerade korttidsjobbare i ett samhälle som inte vill veta av dem, trots allt prat om befrielsen av dem som levat under det kommunistiska förtrycket.

Monstret

Tillkommer så monstret, Floras depression. Den skildras i bakåtblickar under Darius långa resa, främst ur hans perspektiv som ett hjälplöst undanglidande. Hon finns inte längre till för honom, eller för omvärlden. Också hennes egna anteckningar blir allt vagare, för att sedan tystna. En av de sista anteckningarna lyder: "Rör dig inte. Var tyst. Inte bara ute. Inuti. Inte ett ord. Om du uttalar det dödar det dig." I sin ödesbundna tvångsmässighet är sjukdomsskildringen övertygande och obehaglig.

Så vad finns det då att glädja sig åt i denna djupt tragiska historia? Väldigt mycket, visar det sig. Terézia Moras skicklighet som berättare, framför allt. Hur hon flätar ihop små och stora motiv och låter olika språkliga nivåer mötas, något som fint framgår av Linda Östergaards översättning. Hennes uppmärksamhet och torra humor när hon följer sin hjälplösa huvudperson och de ofta rätt bisarra människorna han möter på sin färd. Att den bild av Europa som småningom växer fram har så starka drag av hopplöshet och förtvivlan är knappast Terézia Moras fel.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning