Med små steg mot en mer jämställd hockeyframtid

Espoo United är ett praktexempel på hur dåligt damhockeylag kan behandlas. Då herrlaget gjorde enorma ekonomiska förluster och klubben måste spara valde man att lägga ner damlagets verksamhet.Bild: LEHTIKUVA / TIMO HEIKKALA

"Tyvärr är det väldigt sällsynt att förbundsordförande, som så gott som uteslutande är män, talar om sina damidrottare. Då förbundsordföranden spontant talar om sina respektive grenar och landslag handlar det nästan alltid om herrarna."

– Det handlar inte om pengar utan om attityder och om att skapa förutsättningar.

Landslagstränaren Pasi Mustonen summerar jämställdhetsproblematiken inom hockeyn (och andra bollsporter) klart och enkelt.

Ishockeyn har – precis som alla andra bollsporter – ett enormt jämställdhetsproblem. Men till skillnad från många andra förbund har ishockeyförbundet redan en längre tid aktivt jobbat för en mer jämställd spelplan där damer och herrar ska ha samma förutsättningar att representera sitt land och där damverksamheten lyfts fram på samma sätt som herrverksamheten då förbundet kommunicerar utåt.

Sedan Kalervo Kummola klev åt sidan som ordförande har damhockeyn fått en betydligt naturligare och synligare roll i förbundets verksamhet. Under nya ordföranden Harri Nummela nämns dam- och flickhockey vid samtliga medieträffar, förbundet producerar material om dam- och flickhockeyn och viktigast av allt – förbundet satsar kännbara summor på damerna och flickorna.

Men det var redan 2006–2010, under Kummolas tid, som förbundet började satsa mera på damhockeyn och 2010 startade man hockeygymnasiet i Kuortane som hjälpt många unga att kunna satsa på hockey parallellt med skolan.

Dam- och flicklandslagets (U18) budget för OS-året är 1,2 miljoner euro – samma summa som hela längdåkningslandslagets årsbudget. Damlandslaget får bästa tänkbara förutsättningar att förbereda sig för OS i Pyeongchang då laget är samlat 95 dagar om man räknar med OS-turneringen. Under ett VM-år är de gemensamma dagarna drygt 60. Fler dagar går inte att få in i kalendern så länge damspelarna inte är proffs.

– Då vi ska ta följande steg i utvecklingen krävs det en hel del euro till, säger förbundets vd Matti Nurminen.

– Finansiering direkt till spelarna är väl nästa steg. Frågan är då om det är förbundet eller olympiska kommittén som står för de pengarna, säger landslagsveteranen Riikka Välilä.

Men riktigt där är man inte i dag.

Nummela har spelat en stor roll i förändringen i förbundets attityd mot damerna. Han har direkt från start självmant lyft fram damlandslaget och talat positivt om damidrott. Det kan tyckas att det är en liten och självklar sak men tyvärr är det väldigt sällsynt att förbundsordförande, som så gott som uteslutande är män, talar om sina damidrottare. Då förbundsordföranden spontant talar om sina respektive grenar och landslag handlar det nästan alltid om herrarna. Därför är Nummela en frisk fläkt. Och en nödvändig fläkt. Om inte förbunden (och klubbarna) själva lyfter fram både damer och herrar är det svårt att kräva att någon annan ska göra det. Och om inte förbunden föregår med gott exempel förblir tröskeln att skapa bättre förutsättningar för damerna väldigt hög.

– Jag ser damhockeyn som oerhört viktig för hockeyns livskraft. Jag ser inte på sport som att vissa grenar är herrgrenar och andra är damgrenar, säger han.

En annan som jobbat hårt för att skapa bättre förutsättningar för damhockeyn är landslagstränaren Pasi Mustonen. Han är den första damlandslagstränaren som är anställd på heltid och hans kontrakt förlängdes precis att gå över hemma-VM nästa säsong.

Mustonen är inte rädd att rikta skarp kritik mot maktens män inom hockeyn. Enligt Mustonen handlar de enorma skillnaderna i förutsättningarna för herrar och damer att utöva sin sport på elitnivå inte om något annat än vilja och gammalmodiga attityder.

– Det handlar inte om pengar. Det handlar om inställning, attityder och om att skapa lika förutsättningar, säger han.

– Nu är det dags att se till att damerna har rätt att få idrotta och få synas då de idrottar. Klubbarna måste ge damerna chansen, säger han bestämt.

Då man ser på damhockeyvardagen är det lätt att förstå Mustonen. Medan de bästa herrhockeyspelarna håvar in miljoner och åter miljoner för att jaga gummitrissan får samtliga finländska OS-damer som spelar i den inhemska ligan betala för att spela hockey.

Ett damlag i FM-serien har en totalbudget på cirka 40 000 euro. Det motsvarar ungefär vad en sjundeback lyfter i lön i ett herrlag.

– Det kommer inte att ske någon förändring innan tankesättet hos de som bestämmer ändras och blir modernt, säger Mustonen.

Vid det här skedet av diskussioner om dam- och herridrott brukar man höra en del höjda röster då någon (man) påpekar att herridrotten har större publikunderlag, större sponsorintäkter och större intresse och därför också ska ha bättre löner. Det stämmer förstås. Men det duger inte som förklaring till att en man lyfter en saftig lön samtidigt som en kvinna måste betala för att utföra samma arbete. Hur ska kvinnorna kunna utveckla sig själva och sin sport på samma sätt som herrarna om de inte får möjligheten att träna enligt samma villkor, om de tvingas ha ett heltidsjobb vid sidan av hockeyn, om de sätter all sin fritid på sin sport och om de räknar varje euro och cent och kanske kompromissar med både sömn och kost?

Dessutom är det oerhört viktigt för flickjuniorer att ha damspelare som förebilder och att få se att elitidrottande kvinnor uppskattas på samma sätt som elitidrottande män. Om flickjuniorerna växer upp i en idrottsverklighet där kvinnornas idrott inte upplevs lika viktig som männens och där herridrott är normen kommer attityderna och utgångsläget aldrig att ändras.

– Det avgörande är att skapa jämställda förutsättningar att utöva sin idrott, säger Mustonen.

I dag har herrarna de bästa träningstiderna, de bästa arenorna, den bättre utrustningen och en ekonomiskt tryggad tillvaro. Samtliga spelare i herrligan får betalt för att spela – de flesta bra betalt, en del väldigt bra betalt. Samtliga spelare i damligan finansierar själva sitt idrottande och gör uppoffringar som de flesta av oss aldrig skulle vara beredda att göra.

– Det minsta man kan kräva är att de inte ska behöva betala för att spela, säger Mustonen.

– Men det sker inte innan tankegången och attityderna förändras bland de som bestämmer. Det är män som bestämmer och tankegångarna är gammalmodiga.

Medan förbundet tagit steg i rätt riktning stampar jämställdhetsarbetet på ställe på klubbnivå. I Sverige har man infört damhockeylag i licenskraven i de högsta serierna och klubbarna ser damlagen som en tillgång. I Finland lever vi fortfarande kvar i en vardag där flera ligalag – bland dem storklubbarna HIFK och Tappara – inte har någon dam- eller flickverksamhet och där de som har damverksamhet ofta prioriterar det väldigt lågt.

Förbundet har som sagt tagit steg i rätt riktning och visat att dam- och flicklandslagen är viktiga. Följande steg kunde vara att se till att klubbarna också insåg det. Då liga- och mestisklubbarna själva inte verkar se damidrotten som något annat än något (icke)nödvändigt ont kunde förbundet sätta press på serierna att få in klausuler i licenskraven som kräver att man finansierar ett damlag med X procent av herrbudgeten. Samtidigt skulle man skapa ett intresse i klubbarna att marknadsföras och lyfta fram damlagen och -spelarna vilket skulle leda till ett större publikintresse. En positiv trend kunde födas rätt snabbt i klubbarna där viljan för tillfället helt verkar saknas.

– Luleå är ett bra exempel i Sverige. De har ett starkt herrlag och ett starkt damlag och klubben vill verkligen ha två guld. Att ha både dam- och herrlag är viktigt för klubben och något man värderar högt, säger Mustonen.

Samtidigt som förbundet gjort en hel del för att lyfta damhockeyn och skapa bättre förutsättningar för spelarna har man mycket kvar att jobba på. Framgångsbonusar som betalas spelarna ligger på helt olika nivå då man jämför herrar och damer.

Om damlejonen vinner VM-guld får varje spelare en bonus på 2 000 euro – för en herrspelare är motsvarande summa 27 000 euro. En förklaring till de enorma skillnaderna är att internationella ishockeyförbundet IIHF inte betalar ut några prispengar i dam-VM medan man gör det i herr-VM.

Det betyder att damernas bonus kommer direkt från förbundets kassa medan herrarnas kommer från IIHF. Därför var vårens fjärdeplats i herr-VM (5 000 euro) värt mera än damernas VM-brons (1 000 euro). Hur det finländska förbundet inte på ett eller annat sätt klarat av att jämna ut skillnaderna är svårt att förstå.

I OS har förbundet bestämt att damernas bonusar är 7 000–5 000–3 000 euro medan herrarnas bonusar inte tillsvidare är fastslagna. I OS är det kutym att herrspelarnas bonusar placeras i en fond som stöder olika hockeyprojekt och mindre bemedlade juniorer medan damspelarna förståeligt nog får sina bonusar själva.

I förbundsledningen är man väldigt medvetna om de snedvridna bonusarna och det är inte alls speciellt osannolikt att man i en snar framtid kommer att se till att könen närmar sig varandra – kanske lagom till hemma-VM nästa säsong?

Ett annat problem är att damernas matcher inte syns i tv. Då landslaget den här veckan spelar en turnering på hemmaplan sänder Yle inte en enda av Finlands fyra matcher. Samtidigt som Finlands damer möter Sverige i Raumo på torsdag sänder Yle herrmatchen Sverige–Ryssland från Moskva och då Damlejonen möter Ryssland på lördag bjuder Yle sin publik på den högst ointressanta herrmatchen mellan Sydkorea och Sverige.

Eftersom public service-bolaget Yle inte själva förstår hur märkligt det här är borde förbundet nästa gång man ska förhandla om rättigheterna till herrlandslagets matcher skriva in i kontraktet att också ett visst antal av damlandslagets matcher ska sändas i tv. På det sättet skulle damlaget få åtminstone en del av den synlighet de förtjänar.

Filip Saxén Sportchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33