Med Markuslejonet som kuliss

Markus är Venedigs skyddshelgon och fanns i republiken Venedigs flagga (600-1797). Också på Lido vid en av kanalerna lägger det bevingade Marcuslejonet tassen på det uppslagna evangeliet. Bild: Elisabeth Sandelin

Genom Hotel Rivieras halvimmiga fönsterglas ser jag staden Venedig ”som vore den porslin med alla sina zinktäckta kupoler som liknar tekannor eller uppåtvända koppar, och den lutande profilen av campaniler som klinkar som övergivna skedar och smälter i himlen” (fritt efter Joseph Brodsky).

Många kyrkor doppar sina vackra fasader i lagunens vatten. Denna på ön Giudecca. Bild: Elisabeth Sandelin

Hotell Riviera, ett sekelskifthotell med en air av belle epoque, ligger bra till på Lido, landtungan som avgränsar lagunen och skiljer Venedig från havet.

Bakom den sköna kulissen uppfyller folk den venetianska ritualen. De åker med Vaporetton, sjöbussen, längs den ormlikt slingrande Canal Grande som i skönhet kan tävla med vilken gata som helst. De matar S. Markos kuttrande duvor, lyssnar till bronsjättens timslag i klocktornet, dricker cappuccino hos Florian eller trängs vid Rialtobron. Jag upplever återseendets glädje i utkanten av La Serenissima. I årtionden har jag genomsökt Venedigs skrymslen. Nu återstår stadens mera ringaktade sida, öarna som alla skiftar i karaktär och historia.

Färggranna Burano

På Lido där mimosan nästan har blommat ut tar vi vaporetton till Burano, känd som fiskeläge och centrum för de ryktbara venetianska spetsarna.

Gondoljärerna eller och barcajuolo som de kallas känns igen på sina hattar och randiga tröjor. Här räknar de dagens förtjänst. Bild: Elisabeth Sandelin

Farkosterna ser ut att sväva lätt på vattnets klargröna yta. Bakom en låglänt sanddyn där en skarv sitter på en ensam påle reser sig katedralen med mosaiker och den romanska kyrkan S.Fosca på ön Torcello, förr en av lagunens viktigaste städer. Här bodde folk innan de flyttade bort på grund av myggen, men tog visst med sig dem till Venedig.

Burano med ett kyrktorn som lutar som det i Pisa är som hämtad från en sagobok. Sand och sumpmark har ersatts av färgglada hus som trängs nära varandra. Gatorna är bredare än i Venedig och kanalerna blåare. Husen lyser i klara färger, av praktiska skäl för att fiskarna på kvällen i mörkret skulle hitta sin egen kaj.

På en folktom bakgata, hänger ett dussin lakan och skjortor på tork längs husväggen. Någon buranofiskare bor ännu kvar i staden, men för att vara ett fiskeläge finns det få skriande måsar, och jag hittar inte en enda pescheria, fiskmarknad. Vi borde ha kommit tidigt på morgonen för att se båtar fyllda av silverglänsande fenor.

Burano var känt för sina spetsar. När männen fiskade knypplade kvinnorna spetsar, tunna som spindelväv i de mest fantastiska mönster. Vem gör det längre? Misstänker att spetsförsedda näpna klänningar, örngott, lakan, handdukar, nattlinnen, brudslöjor som säljs i bodarna är Made in China.

På Buranos huvudgata finns restauranger med luftiga terrasser " Da Romano" kan skryta med att många kändisar som Danny Kay, Ernest Hemingway, Luigi Pirandello och Lady Di ätit här. Vi nöjer oss med att begrunda den dyra listan och kika in i den stämningsfulla lokalen vars väggar bågnar av tavlor och teckningar av diverse konstnärer som ätit här.

De andra restaurangerna är lika dåliga allihop, så det är bara att välja. En infösare övertalar oss att äta ställets specialitet spaghetti alle vongole. När den rykande musselspaghettin serveras noterar vi att musslorna är små.

–De ska de vara försäkrar servitören. Den här typen av musslor som tas upp från lagunens leriga botten är vår läckerhet.

Vid färjeläget tar vi en Spritz, den orangea favoritdrycken med aperol, mineralvatten och prosecco, på ett ställe med känsla av hamnkrog och uppbrott.

Begravningsön San Michele

Ön med mörkgröna cypresser stiger fram ur en lätt dimma. Medpassagerare är äldre damer med blombuketter. Vi går förbi rosenträd, kapell, kyrkor och begravningskvarter i olika stil. Vi får känslan av att träda in i flera världar. Den katolska delen är full av extravagans och den grekisk-ortodoxa mera stram med vita kors i långa rader.

Igor Stravinskys enkla gravsten på begravningsön S.Michele. Hans hustru Vera vilar i graven invid. Bild: Elisabeth Sandelin

Igor Stravinskys grav är vårt egentliga mål. Jag tror först att bysten av en man med ett nottecken under är Igor. Men nej, tonsättaren vilar nära intill i en anspråkslösare grav med en liggande platta. Graven är dekorerad med handbuketter, snäckor och cypresskottar. Den ryskfödde kompositören besökte ofta lagunstaden både för arbete och nöje och hade stora framgångar på operahuset La Fenice, där han regisserade opera och konserter på 1930-talet. Operan Rucklarens väg hade premiär där 1951.

Sergei Djagilev hyllas fortfarande av dansöser som placerar sina rosa balettskor på gravstenens grå marmor. Bild: Elisabeth Sandelin

Nära invid finns ett ståtligt gravmonument där impressarion Sergei Djagilev vilar. Med sin Ballets Russe slog han hela världen med häpnad. I början av 1900-talet inledde han i Paris en svit med fantastiska spektakel, iscensatta av kända konstnärer, suveräna dansare och koreografer och nyskapande tonsättare som Stravinsky. Förställningar tog andan av folk och skulle förändra danskonsten – som det legendariska uruppförandet av Stravinskys Våroffer i maj 1913. Djagilev hyllas tydligen ännu, eftersom dansöser har placerat sina rosa balettskor på den grå marmorn.

Lido i lagom sol

Sista dagen blir vi kvar på Lido för att uppleva kanalerna och badstranden etablerad 1857 som en av Europas första badorter. Ett pärlband av hotell och villor i jugend berättar om tidig 1900-talsglans. Det extravaganta Grand Hotel des Bains var det första hotellet med läge direkt vid stranden. På detta belle epoque -hotell skrev nobelpristagaren Thomas Mann 1911 sin novell, "Döden i Venedig". När regissören Luchino Visconti 1970 gjorde en långfilm av berättelsen kom sig valet av inspelningsplats naturligt. Hotellet är i dag en dyster stenkoloss som förfaller. Trädgårdens växter breder okontrollerat ut sig genom högresta stängsel.

Bussen hejdas här och rullar längs den vita sandstranden förhärligad redan av Goethe, Byron och Shelley mot Malamocco, en charmigt färgstark ort som ligger på öns södra sida. Det är lite som Burano, med färre turister och färre färger.

Nära kommunhuset Palazzo del Podestà, ett 1400-talspalats i gotisk stil prytt av Markuslejonet, hittar vi trattorian Ponte di Borgo. I den mysiga lokalen blir vi serverade resans läckraste fisklunch och den gemytiga ägaren betjänar oss som furstar. Notan är inte saltad med serviceavgift och klassikern "coperton", kuvertet som består av ett fat med brödbitar.

Husen i Burano lyser i klara färger, av praktiska skäl för att fiskarna i mörkret skulle hitta sin egen kaj. Bild: Elisabeth Sandelin

Efter en Fernet Branca som ägaren prompt vill bjuda oss på för att smälta maten är vi redo för en sista sightseeing. Vi hoppar av bussen vid kongresscentret för film som numera består av flera byggnader. I Palazzo della Cinema, trettiotalsbyggnaden från fascismens tider med två rundade sidor som påminner om vårt olympiastadion, började filmfestivalen i Venedig 1932. Sedan dess har den ägt rum varje år sent i augusti.

Allt är dött och öde, sandstranden likaså. Från kongresshusets med bländande vita släta väggar stiger två herrar ut.

– Viva il Duce, säger den ena.

Varför han hyllar Mussolini kommer vi aldrig att få veta.

Dagarna på Venedigs lagunöar har förflutit. Lätt brokiga som pärlorna i de glashalsband som skimrar i Venedigs souvenirbutiker.

Fakta

Öar kring Venedig

Lido di Venezia: Både Norwegian och Finnair flyger direkt till Venedig. De billigaste under 200 €. Från flygfältet Marco Polo kan man ta båt direkt till Lido, tur retur 27 euro. Det lönar sig att köpa en 72 timmars biljett (40 €) som kan användas i alla sjöbussar och bussar.

Det finns gott om hotell på Lido di Venezia som är Italiens äldsta badort. Ön har kanaler och golfplan och flygfält för småplan. Badsäsongen startar i maj.

Hotellen kan vara fullbokade i augusti och början av september då Esposizione Internationale del Cinema går av stapeln.

Burano: Fiskeläge berömd för sina spetsar som tillverkats här sedan 1500-talet.

Isola di S.Michele: Venedigs kyrkogård med kyrkan S,Michele i venetiansk renässans 1469 och klostergård från 1400-talet.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning