Med livet som insats

Martti Suosalo som Finlands roligaste man som leder de dödsdömdas teatergrupp.Bild: Inland Film Company

Det intima formatet till trots framstår Heikki Kujanpääs Skratta eller dö som en närapå uttömmande uppgörelse med händelserna år 1918. Filmen bortser inte från den grymma verkligheten men vägrar trots detta ge upp hoppet.

DRAMA

Skratta eller dö

Regi: Heikki Kujanpää. Manus: Kujanpää, Mikko Reitala. Foto: Heikki Färm. I rollerna: Martti Suosalo, Jani Volanen, Leena Pöysti, Paavo Kinnunen.

I mitt förra liv, som halvdan sociologistuderande, fick jag lära mig att det finländska civilsamhällets nätmaskor i ett nordiskt perspektiv är tämligen spröda, mycket på grund av det ansträngda förhållandet mellan fäder och söner.

På den punkten är det lätt att skylla på krigsåren och dess arv. Underförstått: när papporna kom hem från fronten var det locket på, att hoppa upp i famnen fanns inte på kartan.

Sedan dess har vi betalat av på skuldbördan, senast till ackompanjemang av Aku Louhimies Okänd soldat. Poängen är att där fortsättningskriget och i viss mån även vinterkriget fått sina monument har det om möjligt ännu mera tragiska inbördeskriget blivit mera styvmoderligt behandlat.

I den mån broderskrigets fasor bemötts har det i regel handlat om "punktinsatser", inte om nationellt gångbara epos i Väinö Linnas tradition. Tänker på Kjell Westö-filmatiseringen Där vi en gång gått och på Claes Olssons Slaget om Näsilinna 1918, på Aku Louhimies Käsky och Olli Saarelas Lunastus.

Summariska rättegångar

Inte minst därför blir man så glad (läs: rörd) över Heikki Kujanpääs Skratta eller dö (Suomen hauskin mies), en film som det intima formatet till trots framstår som en närapå uttömmande uppgörelse med det hundra år gamla händelseförloppet.

Det här är filmen som inte bortser från den grymma verkligheten men som trots detta vägrar ge upp hoppet, som med humanismen som ledstjärna drar ut i fält.

När vi kommer in i handlingen har Helsingfors fallit i de vitas händer och det som återstår är att städa upp efter sig. Det är så arbetarteaterentusiasten Toivo Parikka (Martti Suosalo) åker fast, bara för att skeppas till en ökänd fängelseö i havsbandet.

Här är hunger och svält ständiga följeslagare och de summariska rättegångarna – och avrättningarna – bara bidrar till att decimera leden. De ryska fångarna är speciellt drabbade men ingen går säker, inte ens teaterarbetare.

Och sådana finns det gott om, inte för att Johansson (Vesa Vierikko) och hans kolleger vill veta av Suosalos nykomling, killen som lade benen på ryggen när resten av gänget åkte dit.

En andra chans

Det oaktat sitter man snart i samma båt, detta efter att den väpnade attacken mot ett tyskt truppförband renderar en kollektiv dödsdom. Som åklagare, jury och domare fungerar kapten Kalm (Jani Volanen), en djävul till karl – till skillnad från hustrun Helen (Leena Pöysti) som efter att ha förlorat sin son i Tammerfors antar en mera försonlig hållning.

Varför inte samtidigt nämna Paavo Kinnunens underofficer, själv gammal teateramatör, mannen som på förekommen anledning lider av helvetiska kval. Gissa om han är lättad när Parikka och hans mannar får en andra chans: att inför P.E. Svinhufvud och tyska generalen von der Goltz (Rüdiger Klink) sätta upp en pjäs, ett lustspel.

Det är upptakten till ett drama som ingalunda saknar galghumoristiska accenter. När man inte driver med auktoriteter (av alla de slag) och sätter den finländska revytraditionen på pottan, snor man korv och dricka hos borgarbrackorna.

Hur kul som helst – bortsett från att Tommi Eronens korvtjuv får betala med sitt liv. Även i övrigt är Skratta eller dö – för övrigt även aktuell som teateruppsättning på Helsingfors stadsteater – en film där garvet ofta fastnar i halsen (vilket skulle bevisas).

Man får leta efter en knepigare balansgång, visst, men försök säga det åt regissören Heikki Kujanpää (Putoavia enkeleitä) som gör det mesta rätt.

Vänskap över gränserna

Så är slutresultatet mäkta gripande utan att för den skull vara sentimentalt eller smörigt. Oftast är det den svärtade humorn som utgår med segern, det vill säga när inte humanismen pockar på uppmärksamhet.

I det hänseendet kunde man utan att rodna dra en parallell till Jean Renoirs Den stora illusionen – med dess budskap om vänskap över gränserna. Fast här är det konsten och kulturen som utgör den gemensamma grogrunden, i synnerhet som varken fångar eller fångvaktare är så himla förtjusta i det högaktuella monarkistiska projektet (som gäckas under föreställningens gång).

Det säger sig självt att också skådespelarna är på alerten. Tänker inte minst på Martti Suosalo som kan se fram emot en Jussistatyett för ett rollarbete som ångar av integritet och passion, av uppnosighet och dödsförakt.

Gärna lyfter man även fram Jani Volanen, den vita tjänstemannen som delar ut dödsdomar till höger och vänster utan att framstå som en nidbild (av det fascistoida odjuret). Skrapar man på ytan kan man se konturerna av en människa som inte har en chans mot historiens vingslag.

Krister Uggeldahl

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00