Med Kverulanten från kistan till vaggan

LÄNGTAR EFTER BARNBARN. Kverulanten (Vesa Vierikko) som ofrivilligt vittne till det unga parets (Ilja Peltonen och Maruska Verona) diskussion om familjetillökning i Mika Myllyahos regi och dramatisering på Nationalteaterns lilla scen. Bild: Tuomo Manninen

En pjäs med titeln Iloisia aikoja, Mielensäpahoittaja (Muntra tider, Kverulant) väcker kanske förväntningar på att mycket går åt skogen, så att kverulanten ska ha anledning att fira triumfer. Riktigt så enkelspårig är Nationalteaterns uppsättning av Tuomas Kyrös senaste Kverulant inte.

Iloisia aikoja, Mielensäpahoittaja

Text: Tuomas Kyrö. Dramatisering och regi: Mika Myllyaho. Scenografi: Kati Lukka. Musik: Samuli Laiho. Dräktplanering: Tarja Simonen. Ljusplanering: Ville Toikka. Ljudplanering: Esa Mattila. På scenen: Tero Koponen, Ilja Peltonen, Maruska Verona, Vesa Vierikko.

Föreställning på Nationalteaterns lilla scen 30.9.

Mika Myllyahos dramatisering och regi är en mer finstämd, nästan lyrisk, gestaltning av den gamla mannens nedtrappning och avsked. Kverulanten själv är en lite trumpen, nedskruvad och trubbigt självupptagen karl som slamrar med bräder, och som trots att han gör sitt bästa inte riktigt kan dölja att han längtar efter barnbarn.

Vesa Vierikko bottnar tillräckligt bra i sin rolltolkning för att inte bli en nidbild av sig själv. Hans koreografi uttrycker på ett elegant sätt hur en gammal man med bevarad självaktning kan ta sig genom påfrestningar, både verkliga och stora som försämrad hälsa och olyckor, som inbillade, till exempel penningbrist. Blicken spelar med, mellan glitter och dimma.

Dramatiseringen tar livsförloppet i omvänd ordning, berättelsen börjar vid ett utdraget kistbygge. Kistan blir aldrig färdigställd, så brädhögen blir en vagga i stället.

Man anar ju att den som bär upp Kverulanten är hustrun. Maruska Verona är på många sätt kvällens stjärna. Hon spelar både fru och svärdotter (och gör också ett par mindre biroller). Veronas metamorfos i slutscenen, från den unga, leende flicka som en gång dansat bröllopsvalsen (första och sista gången Kverulanten gått med på att dansa) till dement åldring med nollställt, naket ansikte – ett ansikte som ändå någonstans härbärgerar alla genom tiderna både dolda och avslöjade känslor, är ett sant mästarstycke.

Det unga paret, Maruska Verona och Ilja Peltonen, brottas med andra problem. Scenerna där sonen säger till på skarpen till sin pappa och där de omfamnar varandra – lite i otakt, men i alla fall – gestaltar både värme och förbehåll. Den här generationen finns med mest som kontrast till föräldrarna och huvudpersonerna. Myllyaho och Vierikko tar sin Kverulant på allvar. Vi ska alla dö, så det är kanske naturligt om man blir lite sur där på slutet?

Barbro Enckell-Grimm

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning