Med kärlek, utan rädsla

"Det fanns en tid då ett fattigt folk tillsammans hade råd att bygga skolor av donerade stockar, dekorera stadsskolorna med konst och betala lön till lärarna. De stod upp för sina barn"

Nu i veckan föddes en ny riskgrupp på över en miljon: barn och unga från dagis och förskola till gymnasiet och yrkesskola, och en annan på två miljoner: deras föräldrar, med risk för akut rädsla. Hur går det för mina barn nu?

Men känslor tillåts inte i coronadiskussionen. Statsministern sade tufft, att fast det är okej att kolla hur saker känns, måste vi främst "förstå lagstiftning och rättsväsen, behörighetsförhållanden och förvaltning".

Men det är just dessa strukturer som föräldrarna känner att de har svikits av i korssjön mellan förnuft och känslor. Vad betyder "rekommendation" och "riktlinjer"? Vem har helhetsansvaret, då lärarnas hälsa hör till Arbetshälsoinstitutet, medan Institutet för hälsa och välfärd THL och kommunerna ansvarar för eleverna? Varför näpsas de skolor och autonoma universitet som har "förhastat sig" med ansiktsskydd eller distansundervisning? Varför skymfar experterna varandra? Skall man tro på domedagskurvor för hösten?

Första akten: Skolorna stängdes. Ansvaret för undervisning, bespisning och vård knuffades till hemmen. Plötsligt blev skolorna rena paradiset, inte längre mobbningshärdar.

Andra akten: Skolorna öppnades för jämlikhetens skull. Skolbänkarna drogs isär. Fem barnläkare påstod att ekonomin kollapsar med föräldrarna hemma; barnen ansågs inte vara smittobärare. "Coronadimission" blev startsignalen till sommarens hejdlösa partajande.

Tredje akten: Nu vet vi hur litet vi vet. Samma dag som barnläkare gjorde ny entré med vädjande om att barn med "lindriga symtom" släpps till dagis, övervägde Norge att åter stänga skolorna.

De nya rönen om att barn under arton smittar som vuxna (ECDC) och att 40 procent av dem inte har några symtom (CDC) tas där på allvar. Hos oss, med 500 diagnostiserade barnfall, är nu var fjärde i testkön under 10 år; utan test blir det inget tillträde för den snuviga eleven, med test en vecka borta från jobbet för föräldrarna. Dessutom kan upp till hälften av smittorna inte spåras, och "de sociala bubblorna" är mycket större än vi trodde; tänk bara på godisdisk efter skolan.

Då myndigheterna äntligen kläckte en ansiktsskyddsrekommendation, väckte åldersgränsen en viss munterhet. Föräldrar blev ansiktsskyddsmyndigförklarade, men fick nu se att deras avkomma i sin tur idiotförklarades – fast en tvåårig irländare kan bära mask, och en sjuårig finländare hantera en älgstudsare.

Skydden behövs inte "i utrymmen och situationer där en och samma grupp, med sinsemellan bekanta ofta samlas inomhus för en längre tid", tycker myndigheten, som uppenbarligen inte vet hur undervisningen nu för tiden är organiserad. Uppenbarligen har man inte heller besökt de nya skolorna där de stora "inlärningslandskapen" omöjliggör avskärmning, eller de gamla mögelskolorna som har usel ventilation. Sparkraven hann slopa väggar och stänga ventilationen.

Det fanns en tid då ett fattigt folk tillsammans hade råd att bygga skolor av donerade stockar, dekorera stadsskolorna med konst och betala lön till lärarna. De stod upp för sina barn. De byggde för landets framtid. Och de byggde med känsla: med kärlek, utan rädsla.

Hilkka Olkinuora

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning