Med harpunen ner i djupet – se fridykaren Kim Jaatinen fånga en torsk på 20 meters djup

Fiskefebern äter sig in i märg och ben när ett tjugotal fridykare utrustade med sylvassa harpuner ger sig ut för att finkamma undervattensgrunden och vikarna utanför Hangö. Och resultatet låter inte vänta på sig: bastanta, storkäftade baddare genomborras och dras upp ur djupets steniga gömmor – tillsammans med en smäcker raritet som få hobbyfiskare stöter på.

Försommareftermiddag bland kobbarna och fjärdarna utanför Hangö Tulludden. Kim Jaatinens ögon lyser. På sitt ekolod har han upptäckt en stor sten på ungefär 20 meters djup.

Han märker ut stenen med en tyngd, fäst med ett snöre som han spänner fast vid en boj på ytan. Utrustad med våtdräkt, dykmask, simfötter, ficklampa och en 60 centimeter lång harpun drar han ett sista djupt andetag och hoppar ner i det 10-gradiga vattnet. Han fridyker spikrakt nedåt mot stenen längs med det vita snöret.

Sekunderna tickar. Ungefär en och en halv minut senare dyker Jaatinen flämtande upp ur djupet. Men han återvänder inte ensam. I ändan av harpunen dinglar en karakteristiskt brunspräcklig lake av hyfsad kaliber som gömde sig under stenen.

– Det är beckmörkt därnere, så man tänder ficklampan och tittar om någonting gömmer sig i håligheterna. I det läget ska man ha en ganska kort harpun redo för att kunna skjuta under stenen om man upptäcker en fisk. Det finns rätt stora risker förknippade med att dyka ner till 20 meter bara genom att hålla andan, så man måste vara en ganska erfaren fridykare för att göra det, säger Jaatinen, som varit aktiv harpunfiskare sedan 2003.

Harpunen i beredskap. Kim Jaatinen (i fören) gör sig redo för nästa dykning, med lake och torsk i sikte. Bild: Cata Portin

Flundror på löpande band

Riktigt så här krävande för lungorna behöver harpunfisket inte vara, såvida man inte uttryckligen är ute efter lake eller torsk som gärna trycker i mörka hålor på djupet. Längre in i en närliggande vik är de erfarna dykarna Antti Olin och Ville Lahikainen på spaning efter gäddor. De rör sig långsamt och försiktigt i ytvattnet med snorkel och spanar bland sjögräset.

Men den här gången drar gäddan det längre strået, och duon återvänder tomhänt till båten. Där väntar dykexperterna Jukka och Irmeli Tirronen med dryck och uppmuntran.

På durken ligger ett tjugotal harpunerade flundror och en piggvar, som Olin och Lahikainen fångade när de dök vid en sandbotten en bit därifrån.

– Är man ute efter flundra måste man röra sig längs bottnen och vara skarpögd. Flundran ger sig inte i väg, utan litar på sin skyddsfärg. Ibland är det bara ögonen som sticker upp ur sanden, säger Olin.

Flundereldorado. Antti Olin (i förgrunden) och Ville Lahikainen hittade en sandbotten där flundrorna låg tätt. Olika fiskarter kräver olika taktiker. Gäddorna fångas bäst på grunt vatten, medan flundra, lake och torsk kräver djupdykning. Abborrarna rör sig i stim vid grynnor och vrak, medan näbbgäddan ofta huserar i ytvattnet. Bild: Cata Portin

Inget att leka med

Medan Olin och Lahikainen samlar krafter för nästa försök förevisar Irmeli Tirronen, styrelsemedlem i Finska dykarförbundet, själva fångstredskapet. Det är 75 centimeter långt och ser ut som en bajonett.

– Man spänner harpunen med gummiband innan man går ned i vattnet. Själva avfyrningsmekanismen är som en pistol. Harpunen är ganska lätt, men den avfyras med sådan kraft att spjutet skulle gå rakt genom en dörr. Det är verkligen ingen leksak, säger Tirronen.

När spjutet genomborrar fisken fälls hullingar ut som ser till att bytet inte glider av harpunen. Spjutet är fäst i ett snöre så att fiskaren behändigt kan hala in fångsten.

Den rätt brutala metoden faller inte alla på läppen. En del sportfiskare som håller hårt på principen catch and release godkänner till exempel inte undervattensskyttet.

Skarpt läge. Harpunerna, som finns i många olika längder, laddas med hjälp av gummiband och avfyras under vattnet med en pistolliknande mekanism. Bild: Cata Portin

Kim Jaatinen, som själv är biolog med specialintresse för Östersjön, påpekar ändå att harpunfisket har många miljöfördelar.

– Det är inget rovfiske, utan tvärtom världens mest selektiva fiske. Vi ser alltid precis den fisk vi antingen skjuter eller låter bli att skjuta, i motsats till nät- eller spöfiske. På det sättet fångar vi inga fiskar som är under minimimåttet. Sällsynta fiskar, som till exempel havsöringen, godkänns inte när det ordnas tävlingar i harpunfiske. Dessutom fångar harpunfiskare en hel del så kallad skräpfisk, som till exempel braxen och id, som det blir fina fiskbullar av, säger Jaatinen.

– Den fisk man sedan skjuter ska man träffa så bra som möjligt och genast avliva och tömma på blod. Då lider fisken inte, och samtidigt hålls köttet maximalt bra. Det ska bli mat av allt man skjuter. Och vi tar aldrig lekande fisk, fortsätter han.

Hur svårt är det att träffa fisken?

– Harpunen har inget sikte, men om man kommer tillräckligt nära går det rätt bra. Det är i princip som att peka med fingret, men det är svårt att peka på precis rätt punkt fem meter bort.

Sticker inte fisken i väg när man kommer plaskande?

– Tricket är att röra sig väldigt sakta och lugnt. De skickligaste träffar exakt där de vill på flera meters avstånd.

Naturupplevelsen är det centrala för Jaatinen, vars intresse för harpunfiske tändes när han följde med en tävling och själv prövade på skoj vid sidan om.

– Jag kunde inte tro mina ögon när jag fick min första abborre. Jag var såld genast.

Stillheten och mångfalden under Östersjöns yta kittlar en euforisk nerv.

– Det känns jättefint att vara under vattnet och hålla andan, det är en absolut tystnad. Om du dyker med utrustning och tryckluft så bubblar det och skramlar hela tiden. Vid fridykning hör du på sin höjd ditt eget hjärta slå. Du ligger där med harpunen och så kommer det sakta ett abborrstim simmande förbi. Du kan välja ut exakt vilken abborre du vill ha till middag, säger han.

Tjyvtjock dimma

Den här eftermiddagen lurar ett tjugotal harpunfiskare i vattnen utanför Hangö med sina undervattensgevär. Det är ett sammansvetsat gäng där de flesta känner varandra – och har byggt upp rivalitet genom att tävla sinsemellan i många år. I tävlingen är det inte bara kvantiteten som räknas: olika arter ger olika antal poäng, och extra poäng delas ut för tungviktare.

Fysiskt hör grenen till de mer krävande: harpunfiskarna pumpar upp och ned mellan bottnen och ytan sex timmar i sträck.

När Antti Olin och Ville Lahikainen ska göra ett nytt försök att spetsa gammelgäddan sker ett dramatiskt väderomslag. En råkall vind sopar in ett tjockt bälte med sjörök från havsbandet. På ett ögonblick försvinner all sikt, och båtarna tappar kontakten med varandra. Ur den kompakta dimman uppenbarar sig plötsligt ett väldigt lastfartyg. Som ett spökskepp glider det förbi på några tiotal meters avstånd och uppslukas på nytt av sjöröken.

Den erfarna dykinstruktören Jukka Tirronen manövrerar båten medan Antti Olin och Ville Lahikainen är på jakt. Bakom dem syns ett tjockt bälte av sjörök som snart ska svälja hela båten. Bild: Cata Portin

En timme senare skingras dimman lika snabbt som den kommit. Det visar sig att den obefintliga sikten inte stoppat harpunfiskarna. Adrenalinet kokar och bicepsen spänns i de strama dykdräkterna när de olika båtsällskapen samlas i målområdet för att jämföra sina fångster.

Förutom lake och flundra har flera stabbiga skärgårdsgäddor halats upp ur djupen, några med vikter på uppemot 5 kilo. Tjocka idar och braxnar hänger i knippen i harpunerarnas rep.

Men den som får flest ryggdunkningar är Sami Mikkola som skjutit dagens allra ovanligaste byte: en näbbgädda. Den säregna arten, som HBL skrev om tidigare under veckan, övervintrar utanför Östersjön men vandrar under våren och försommaren in på grundare vatten för att leka. Få finländska fiskare får någonsin kontakt med den silverskimrande fisken, känd för sina gröna ben.

– Underifrån såg jag ett stim röra sig i ytvattnet och siktade mot en av de största, säger Mikkola.

Fiskelycka – och skicklighet. Sami Mikkola lyckades med konststycket att fånga en näbbgädda. I repet hänger också grova braxnar och ett helt knippe flundror. Bild: Cata Portin

Mansdominerat

Extremsporten har få, men hängivna utövare. I Finland finns några hundra aktiva harpunfiskare, av vilka 40–50 regelbundet deltar i tävlingar. De fyra bästa skickas till Europamästerskapen, som i år ordnas i Kroatien.

I dykargemenskapen lyser kvinnorna åtminstone i dag med sin frånvaro, vilket Kim Jaatinen beklagar.

– Det här är kanske mera en pojk- eller gubbsport just nu. Men det beror absolut inte på att kvinnor skulle vara sämre fridykare. Många är mycket bättre än jag, i vårt sällskap har det funnits kvinnor som dykt ner till 50 meters djup. Orsaken till att de har slutat är nog en helt annan: de ids inte år efter år försöka bevisa att de är bättre än någon av sina vänner, säger Jaatinen.

Raritet. Fritidsfiskare stöter sällan på den långsmala näbbgäddan. Vattnets salthalt avgör hur bra näbbgäddan trivs. Arten, som bland annat är känd för sina gröna ben, är en god matfisk. Bild: Cata Portin

Men ju bättre man blir, desto mer vill man lära sig, menar han. Uthållighetsträning kommer in i bilden. För Jaatinen innebär det konditionsträning på omkring 10 timmar i veckan, också på vintern. Så länge isen inte lagt sig går det bra att hålla på med sporten.

Biologen Jaatinen får samtidigt tillfälle att iaktta Östersjöns undervattensnatur på paradplats. De senaste åren har han märkt signaler som ger framtidshopp.

– Till exempel i dag var vattnet klart och sikten väldigt bra. I början av 2000-talet, när jag började, var det betydligt grumligare.

Varför har det blivit bättre på sistone?

– En orsak kan vara att det blåst och stormat mer. Vattnet har hållits kallt en längre tid. Nu, i mitten av juni, är det bara tio grader. Men förhoppningsvis är det också ett tecken på att Östersjön håller på att repa sig. Bottnens tillstånd är fortfarande dåligt, men fisk finns det som ni ser.

På videon nedan kan du se hur Kim Jaatinen drar upp en harpunerad torsk ur djupet.

Tips för nybörjare

Biologen och harpunfiskaren Kim Jaatinens råd till den som vill pröva på harpunfiske

Öva först att röra dig under vattnet, till exempel i simhallen. Ta på dig simfötter, snorkel och en mask så att du ser någonting, och pröva på att andas genom snorkeln.

När du börjar testa ute på sjön lönar det sig att ha en våtdräkt så att du hålls varm. Det här är den dyraste delen av harpunfiskarens utrustning, den kostar kring 300 euro.

Dessutom behöver du ett tyngdbälte som kompenserar lyftet från våtdräkten.

Själva harpunen kostar kring 90 euro och väger lätt. Pröva i vattnet så att du känner dig säker på hur den fungerar innan du börjar använda den på fisk.

Sedan är det bara att börja söka fisk. Det lönar sig att börja på grunt vatten, till exempel vid en vassrugg eller bredvid stugans brygga. Då behöver man inte dyka eller hålla andan. Bara genom att sakta simma vid ytan kan man hitta gäddor, braxnar och idar.

Ju säkrare man känner sig, desto mer kan man experimentera på djupare vatten.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00