Med habsburgsk elegans i blodet

Respektabel. András Schiff bjöd på sällsynt smakfullt wienklassiskt spel med RSO i torsdags. Här fotograferad i Bukarest i september i fjol. Bild: EPA/ROBERT GHEMENT

András Schiff bjöd på bästa wienklassicismen under en fyndigt upplagd kväll.

Radions symfoniorkester

Dirigent och pianosolist András Schiff.

Haydn, Mozart. Musikhuset 10.3.

Förhållandet mellan Haydn och Mozart tillhör säkerligen ett av musikhistoriens intressantaste. Den förra var 24 år äldre än den senare, men man blir inte klok på vem som egentligen beundrade mera vem – om det var eleven som bugade mot läraren eller vice versa. Klart är att Haydn var en enormt produktiv mästare och förnyare, men inte var Mozart ett dugg sämre. Under RSO:s konsert ställdes Mozart och Haydn sida vid sida med en pianokonsert och en symfoni av vardera.

Något som omedelbart för mig till tanken om hur sällan Haydns pianokonserter över huvud taget spelas och hur dåligt man känner till dem. Varför? Haydns klaverkonsert i D-dur (nr 11) är kanske hans kändaste verk i genren. Musiken är fascinerande briljant men också oerhört ryckig och rastlös i den oroliga finalsatsen Rondo all'Ungarese. Symfoni nr 80 har fin energi, fart och omväxling mellan snabbt och långsamt. Haydnkonserten hörde till kvällens bästa giv, speciellt som RSO på riktigt hade bantats ner rejält för första stycket med bara åtta första violiner (alltså ungefär hälften av den maximala normalstorleken). Spelet var sällsynt fräscht och snärtigt, även om jag samtidigt kom att sakna en viss klanglig briljans. Av Mozart hördes två betydligt kändare stycken, dels Pragsymfonin nr 38, dels d-mollkonserten K 466.

András Schiff är den ungerskfödda brittiska pianisten som också gillar att stå framför orkestern. Vid RSO-konserten spelade han själv solostämman medan han i tuttiavsnitten antingen dirigerade eller spelade några toner i basstämman i orkesterpartierna, något som troligtvis var rätt vanligt när det begav sig.

I fallet Schiff kommer man speciellt att beundra det lätta anslaget, kontrollen över instrumentet och förståelsen för musiken gällande allt från frasernas uppbyggnad till den harmoniska dynamiken i verket som helhet. Det är lätt att intala sig att en pianist egentligen borde födas i dubbelmonarkin (eller någon efterföljande nation såsom Ungern) för att få den habsburgska elegansen med modersmjölken och spela lika elegant som Schiff. Helst borde man också bege sig till London för att först insupa samma luft som Haydn gjorde och sedan blir en sir András. Han spelar allt med dramatisk nerv och speciellt fin blev kadensen i tredje satsen i Mozartkonserten.

Som extranummer spelades hela Mozarts sista sonat K 576, ibland benämnd Jakten eller Trumpetsonaten tack vare fanfaren som öppnar verket. Konserten blev därmed alldeles för lång (närmare tre timmar), men vad annat göra än tacka och ta emot när resultatet är så pass strålande.

Återstår bara att pricka in Schiffs nästa Helsingforsbesök och den egna recitalen på Musikhuset den 12 juni.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning