Med expressfart över Stormskäret

Trots fina huvudrollsinnehavare, är det många pusselbitar både i dramaturgin och musikanvändningen som inte vill falla på plats i Stadsteaterns uppsättning av Stormskärs Maja.

MUSIKAL

Myrskyluodon Maija.

Dramatisering: Seppo Parkkinen, musik Lasse Mårtenson, sångtexter Maija Vilkkumaa, regi Kari Rentola, musikarrangemang Arttu Takalo, koreografi Jyrki Karttunen.

Helsingfors stadsteater 24.8.

En litterär klassiker som Anni Blomqvists Stormskärs Maja, en tv-serie som finska folket tagit till sina hjärtan, Lasse Mårtensons musik – kan det gå fel, då man väljer att bygga upp en ny musikal av dessa ingredienser? Frågan är vad Helsingfors stadsteater lyckas skapa utifrån detta.

Många delar av helheten är bra, till exempel sångtexterna som Maija Vilkkumaa skrivit klingar väl. Skådespelarna gör ett finfint jobb, framför allt är föreställningen en jättelik framgång för huvudrollsinnehavarna. Skönsjungande Laura Alajääski är suverän som Stormskärs Maja, trovärdig och med fötterna på jorden, samtidigt som Maja är en komplex figur med många sorger och rädslor. Efter den älskade Jannes bortgång förändras hon och utstrålar styrka och lugn. Aaro Wichmann debuterar på Stadsteatern med en fin, varm tolkning av Janne, och hans sång i båten på väg mot livet på Stormskäret hör till kvällens höjdpunkter. Vad gäller det sceniska fastnar jag speciellt för hur huvudrollsinnehavarna fångar de klumpiga, nervösa ungdomarna på kornet i början av deras livsresa.

Mårtensons underbara Stormskärs Maja-tema är förstås en klassiker och används väl, utan att bli uttjatat. Annars känns de i sig fina melodierna som utspridda lite här och där, snarare än som bärande emotionella element. Det blir väldigt mycket repliker med lite musik till, och sedan plötsligt klassiskt krävande sångnummer. Jag hade gärna upplevt att musiken organiskt fört handlingen vidare och emellanåt förmedlat vissa starka känslor – nu blev den någonstans mitt emellan. Orkestern var helklassisk och spelade säkert under Eeva Kontus ledning. Tyvärr kändes ljudbilden av orkestern ofta onödigt platt.

Och vad gäller dramaturgin haltar den stundvis allvarligt. Gång på gång frågar jag mig "vänta nu, vad hände?" då vi i expressfart passerat diverse händelser, medan jag känner mig som ett stort frågetecken över att vissa detaljer ges förbryllande mycket utrymme. Ungdomskärleken Magnus flög förbi med fart, liksom broderns död, katekesen och kyrktagningen och så vidare. Däremot tar man sig tid för sidospår som Majas minnen från julottan och två shownummer för skomakaren (i och för sig skickligt utförda av Antti Timonen). Slutscenen lyckas ändå finfint, och utnyttjandet av scenens höjd ger den en extra dimension. Ett specialomnämnande förtjänar de skickliga småskådisarna i Majas och Jannes växande barnaskara.

Outvecklad dans

Majas väg från osäker ung flicka till självsäker äldre kvinna på galeasens däck är förstås en röd tråd. Hennes upprepade möten med döden var tydligen också ett tema man ville lyfta fram, med liktvätterskan och barnmorskan Vallborg som en förvånansvärt viktig gestalt, livfullt tolkad av Marjut Toivanen.

Att via en dansare (Mikko Paloniemi) låta oss ana dödens närvaro var en bra tanke, som kunde ha utvecklats till något större. Med tanke på hur viktig både döden och naturelementen (speciellt havet) är för helheten kunde de ha fått en mäktigare roll. Nu användes dansarna rätt halvdant, och själva estetiken rätt gammaldags såväl i fråga om rörelsespråk som dräkter och hår. Naturens andar kallades de i programbladet, men om detta var tanken kunde man gärna ha gjort något radikalare, i stället för att balansera mellan skärgårdsrealism och buskis.

Men speciellt tack vare huvudrollsinnehavarna blir ändå Majas och Jannes historia berörande på flera plan, till exempel i hur de målmedvetet jobbar för att ge sina barn läskunnighet och en ljus framtid. Vad gäller satsningar på ny inhemsk musikal väntar jag på en ny uppsättning av Tampereen Työväen Teatteris fantastiska Anna-Liisa från 2011. Lyckade musikalprojekt förtjänar att få en fortsättning, då törsten efter inhemsk musikal tydligen är stor.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33