Med Alice i Kronosfären

Hattmakaren behöver hjälp. Johnny Depp med Alice (Mia Wasikowska) i Alice i Spegellandet. Bild: Okänd

Många bekanta dyker upp i Spegellandet där Mirana och de övriga figurerna är bekymmersamma över Hattmakarens, denna gång onekligen "more sad than mad", mentala tillstånd.

FANTASY

Alice i Spegellandet

Regi: James Bobin. Manus. Linda Woolverton utifrån Lewis Carroll. Foto: Stuart Dryburgh. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen, Lindsay Duncan.

Tim Burton blandade kortpacken på sitt speciella sätt när han tog sig an Alice i Underlandet (2010) även om han inte övergav egenarten hos Lewis Carrolls karaktärer. Det remarkabla bestod i att introducera en 19-årig och giftasvuxen Alice som i en trängd situation återvänder till barndomsdrömmens underland för att vinna tid och samla sina tankar. Bättre fly än illa fäkta.

Det innovativa förekommer även i uppföljaren Alice i Spegellandet (Alice Through the Looking Glass) som i det stora hela förlitar sig på det gamla gardet med Mia Wasikowska som Alice, Johnny Depp som Hattmakaren, Anne Hathaway som Hjärter Dam och Anne Hathaway som hennes syster Mirana. För manuset står fortfarande Linda Woolverton men det nya är att James Bobin tagit över regin. En engelsman som på sitt konto har tv-serien Ali G i Amerika och ett par filmer om Mupparna.

Filmens berättelse avviker rejält från bokens och introducerar en Alice som gått i sin faders fotspår och tillbringat tre år på haven som kapten på sitt fartyg. Hemkommen får hon höra att hennes gamla uppvaktning Hamish (Leo Bill) som tagit över rederiet i vilket Alice är delägare även smider planer på att dumpa Alice. Under en bjudning hos den stroppiga familjen förirrar sig Alice in i ett rum där spegeln öppnar dörrarna till äventyret.

Många bekanta dyker upp i Spegellandet där Mirana och de övriga figurerna är bekymmersamma över Hattmakarens, denna gång onekligen "more sad than mad", mentala tillstånd. Han är anfäktad av det förflutna och tror att föräldrarna fortfarande är i liv. Alice vet bättre men gör ändå allt för att hjälpa honom. Det innebär att hon av Tiden (Sacha Baron Cohen) "lånar" Kronosfären, en metallisk kub på vilken hon likt en sjökapten seglar över tidens oceaner. Trots att Tiden varnar henne för det fåfängliga i att försöka tävla mot tiden och förändra dess gång.

Dylika tidsresor i avsikt att korrigera kursen har ju sedan Tillbaka till framtiden (1985) blivit vardagsmat i filmsammanhang. Alice i Spegellandet står inte för någon större fantasins flykt. Mest påminner den om alla intergalaktiska rymdresor som med jämna mellanrum dyker upp och innebär mer teknobabbel än carrollskt nonsensresonemang. Något blek är också Sacha Baron Cohen som Tiden, inte minst med tanke på hans tidigare skapelser. Överlag är det fyndiga fyrverkeriet satt på sparlåga.

Tillika är filmen en försoningsfest där även den pompösa och gemena Hjärter Dam har sina orsaker som kan spåras till det förflutna.

I förbifarten noteras smärre konsthistoriska referenser som till exempel Hjärter Dams följeslagare, uppenbart influerade av den märklige milanesiske målaren Giuseppe Arcimboldos (1527–93) personifikationer uppbyggda av frukter och grönsaker. Eller irländaren John O'Connors disiga vy From Pentonville Road (1884) då Alice i inledningen återvänder till London. Men för det mesta drunknar de attraktiva delarna i den mekaniska helheten.

Också av Alice i Spegellandet har det gjorts många tidigare filmversioner. En viss fäbless har jag för Norman Z. McLeods i dag nästan helt bortglömda Hollywoodprodukt från 1933 som egentligen var en kombination av Carrolls båda verk. Den introducerade Charlotte Henry som Alice, en ung Cary Grant som den falska sköldpaddan, en nästan lika ung Gary Cooper som den vite riddaren och W. C. Fields som Humpty Dumpty. Redan inledningen har en speciell stämning med en uttråkad Alice i sin viktorianska spleen.

Publikmässigt blev filmen emellertid en stor flopp och bolagen ansåg att det var lönlöst att satsa på dylika fantasier. Det behövdes Trollkarlen från Oz (1939) för att återställa ordningen.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker