Måtte vi aldrig läsa bara finlandssvenskt

Hur ser finlandssvenska läsare på finlandssvensk litteratur? Ungefär så lyder den kanske viktigaste frågeställningen som Marit Lindqvist försöker besvara i sin Magma-rapport Den finlandssvenska boken, som publicerades på torsdagen.

En fråga som Lindqvist ställt i sina enkäter till både gymnasieelever och en (äldre) läsande allmänhet, är formulerad så här: "Spelar det någon roll för dig om boken du läser/lånar/köper är skriven av en finlandssvensk författare?"

Bland den läsande allmänheten svarar 11 procent att det spelar en stor roll, medan bara 2 procent av gymnasieeleverna tycker att det är så. 66 procent av de senare tycker att det inte spelar någon roll alls.

Frågan är vad den som i någon bemärkelse bryr sig om den finlandssvenska litteraturen skulle vilja se för resultat här. Den spontana tanken är ju att det är oroande att så få unga bryr sig om den finlandssvenska litteraturen – men i ärlighetens namn vore det nog betydlig hemskare om två tredjedelar av gymnasisterna skulle säga att "ja, det spelar en stor roll att den bok jag läser är uttryckligen finlandssvensk". Åtminstone jag skulle tolka det som ett tecken på inskränkthet, tilltagande isolation eller rentav något ännu värre.

[br]

Då rapporten presenterades problematiserade ett par av kommentatorerna dess implicita förväntningar på läsarsolidaritet med det finlandssvenska och på litteraturen som identitetsskapande (mest explicit uttryck i Nils Erik Forsgårds förord).

"Viktig litteratur är inte nödvändigtvis en spegel: att inte bli bekräftad kan vara viktigare än att bli bekräftad", sade till exempel poeten Peter Mickwitz i en kärnfull formulering.

Samtidigt är det förstås inte orimligt att förvänta sig att den läsande finlandssvensken också intresserar sig för det närproducerade, som ju verkligen inte behöver vara bekräftade. Tyvärr innehåller Lindqvists rapport ingen korskörning av olika svar. Till exempel får vi inte veta i vilken mån de flitigaste läsarna – de som läser en bok i månaden, eller en bok i veckan – också inkluderar finlandssvensk litteratur i sin lektyr. Utifrån den statistik som är publicerad kan man ändå på goda grunder anta att många läser flera finlandssvenska böcker om året – vid sidan av ännu fler icke-finlandssvenska. Och bra så.

När jag läser Lindqvists rapport tänker jag ändå att den egentligen innehåller två olika trådar, som bara delvis löper ihop. Oron för den minskade läsningen överlag, men i synnerhet bland unga. Och oron för den finlandssvenska litteraturens position på finlandssvenskarnas nattygsbord.

Och här talar allt för att B följer efter A och inte tvärtom. Alltså: ska det finnas läsare av finlandssvensk litteratur måste det först finnas läsare av litteratur. Och där är det nog satsningar på barns och ungas läsning som framstår som mest angelägna på lång sikt. Lindqvist är (onödigt) försiktig och allmän med slutsatser och rekommendationer, men att den finlandssvenska läsambassadören borde återinrättas med långsiktiga verksamhetsförutsättningar är hon tydlig med.

Och det har hon, tror jag, också rätt i.

Däremot tror jag att hon har fel då hon skriver "om man vill att de unga finlandssvenska lä­sarna ska välja att läsa en bok av en finlandssvensk författare måste man se till att det finns böcker som är angelägna för dem både vad gäller tematik och språk och att de håller hög litterär kvalitet."

Mitt intryck är tvärtom att läsovana barn och unga de facto inte alls bryr sig om det som litteraturvetare, kulturjournalister och andra kallar "litterär kvalitet". Det är något som kloka vuxna kan försöka smuggla in i bokhyllorna, men medveten om vad som är litterärt kvalitativt blir man nog inte förrän man blivit en läsande människa. Preferenser och smak kan man förstås ha innan det, men det är en annan sak.

Som läraren och skolbibliotekarien Margareta Öhman-Rintamäki konstaterade är bemanning i skolbiblioteken förmodligen ett av de effektivaste sätten att helt konkret ge barn och unga läsinspiration. Enligt henne måste skolbibliotekarierna vara beredda att knyta litteraturen till elevens erfarenhetsvärld, väcka lust snarare än utmana.

Lite paradoxalt kan det tyckas att den populäraste litteraturen bland unga – fantasy – sedan inte alls knyter an till någon "ung finlandssvensk erfarenhetsvärld". Maria Turtschaninoff – Öhman-Rintamäkis exempel på någon som de facto har många läsare bland unga – skriver varken om eller för finlandssvenska ungdomar i någon explicit bemärkelse.

Men man kunde förstås dra parallellen mellan hennes fjolårsroman Naondel och den minst sagt engagerande erfarenhetsvärld som i höst uttrycks genom #metoo.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00