Matt Groening undviker Netflix förbannelse

I det medeltida Dreamland huserar den hårdsupande prinsessan Bean, tillsammans med alvkompisen Elfo och demonen Luci.Bild: Netflix

Simpsons- och Futurama-skaparen Matt Groenings nya animationsserie Disenchantment lever upp till hans tidigare skapelser med vassa politiska och samhälleliga kommentarer, punchlines gömda i bakgrundsdetaljer och ett finger på den populärkulturella pulsen.

Disenchantment finns på Netflix.

Historien om hur Netflix tog fram idén om en ny, amerikansk version av tv-serien House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen genom att använda en algoritm som berättade för dem att det var vad fansen ville ha, torde vara bekant för många. Också annars har Netflix gjort uppiffad nostalgi till ett framgångskoncept; genom att köpa upp, producera och släppa nya säsonger av kultklassiker som den kanadensiska komediserien Trailer Park Boys har webbtjänsten lockat tittare som vill återuppleva sin ungdoms gyllene tv-stunder med en modern twist.

Konceptet har varit kommersiellt framgångsrikt och också gett upphov till produkter som jag själv njutit av att se på. Ändå är det något som skaver med denna metod, att använda en datoriserad vinstdrivningsmekanism för att plocka russinen ur gamla kakor för att baka en ny. Ibland känns resultatet för genomtänkt, för slipat. Även om Netflix gör sitt allra bästa för att vara trogen den charm som lockat trofasta fans till originalet, skymtar produktionsbolagets kalla kalkyleringar mellan raderna på ett sätt som förtar en del av charmen.

Därför var det inte utan att min entusiasm blandades med en viss oro då jag fick nys om att den legendariske Simpsons- och Futurama-skaparen Matt Groening skrivit och producerat en ny animerad komediserie för Netflix, med den kultkände komikern Eric Andre i en av huvudrollerna. Miljön är medeltida fantasy, med aktuellt tajmade komiska tjuvnyp riktade mot Game of Thrones. Konceptet känns typiskt Netflix: som skräddarsytt för min personliga smak (tack algoritmen!), nästan för bra för att vara sant. Det är inte utan en viss oro jag kör i gång pilotavsnittet.

Men lyckligtvis har Disenchantment lyckats få med tillräckligt mycket av inte bara magiska alfer och kreatur, utan också av den magi som fick mig att fastna för Futurama och de tidigare säsongerna av Simpsons: vassa politiska och samhälleliga politiska kommentarer, punchlines gömda i bakgrundsdetaljer och hela tiden ett finger på den populärkulturella pulsen. I en tid då den hysteriska 24-timmarsnyhetscykeln också präglar kulturen och det hela tiden ploppar upp nya serier i det allmänna medvetandet kan det nästan kännas lite daterat att parodiera just Game of Thrones som inte släppt en ny säsong på vad som känns som en evighet. Men för detta kan man knappast skuldbelägga Groening; att skriva bra skämt tar också tid och han undviker ändå skickligt att luta sig alltför mycket mot detta enskilda parodielement.

Handlingen kretsar kring prinsessan Tiabeanie "Bönan" Drunkowitz (Abbi Jacobson) som, då hon försöker rymma undan ett arrangerat giftermål, råkar på demonen Luci (Andre) och alfen Elfo (Nat Faxon). Andres demon är en karaktär som sticker ut inte bara på grund av Andres karisma och komiska talang, utan också på grund av den något mer abstrakta animationsstilen, som tydligt visar att hen kommer från ett annat dimensionsplan än de andra karaktärerna som är ritade enligt en mer klassisk groneningsk estetik. Den udda men välfungerande kombinationen skänker karaktären personlighet utöver den vanliga sidekick-arketypen.

Det är fortfarande inte givet att Disenchantment helt ska kunna undvika det plastiga, övergenomtänkta Netflixförbannelsen, men de inledande avsnitten har i alla fall nog med charm, karaktär och intelligens för att väcka min entusiasm.

Otto Ekman Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00