Mästerligt oratorium i lyxigt framförande

Insiktsfull. Hannu Lintu inser till fullo Eliasoratoriets påtagliga operamässighet.Bild: Cata Portin

Efter lördagens Musikhusversion insåg säkert många vilket mästerverk Eliasoratoriet är.

Mendelssohns Elias

Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. Solister: Soile Isokoski, sopran, Karen Cargill, mezzo, Michael Schade, tenor, Arttu Kataja, baryton. Nyslotts operafestspelskör, medlemmar ur Helsingfors kammarkör. Körinstudering: Matti Hyökki. Musikhuset 5.3.

Mendelssohns andra oratorium Elias var en beställning för körfestivalen i Birmingham 1846 och den store Bach- och Händelbeundraren överträffade här sig själv, och förstlingsverket Paulus, i en över två timmar lång färgstark gammaltestamentlig fresk, som slängdes ihop på några månader och inövades på nolltid.

Uruppförandet under Mendelssohns egen ledning blev icke desto mindre en formidabel succé och styckets popularitet har hållit i sig sedan dess. Inte sällan har det gjorts med amatörkrafter i kyrkorummet och inget fel med det, men efter lördagens Musikhusversion lär mången ha fått upp öronen för vilket enormt uttrycksfullt och emotionellt mångfasetterat mästerverk det sist och slutligen handlar om.

Här togs nämligen varje möjlighet till vara inom ramen för ett framförande som tycks ha tagit minsta lilla detalj, från tolkningsmässiga subtiliteter till sittordningsmässigt optimala lösningar, i betraktande. Solistkvartetten var placerad i mitten, ungefär där flöjterna och oboerna brukar sitta, medan det var en fröjd för ögat, och örat, att för en gångs skull se violinerna mittemot varandra på varsin sida om podiet.

Körmässig guldkant

Och vilken solistkvartett. Sopranpartiet skrevs för Jenny Lind och knappast kan hon ha klingat mer ljuvt uppfordrande än Soile Isokoski, medan skotska mezzon Karen Cargill imponerade med sin varma och uttrycksmässigt fullödiga stämma. Michael Schade var en karaktärsmässigt pregnant oratorietenor av den gamla stammen, medan Arttu Katajas lyriska basbaryton tecknade ett profetporträtt som i sensitiv karakterisering med besked tog igen vad som missades i voluminös eldfängdhet.

Hannu Lintu, vars överlag rappa tempon satt mitt i prick, hade till fullo insett verkets påtagliga operamässighet, samtidigt som han aldrig försökte pådyvla det en dramatisk dimension det inte har. Han lät helt enkelt sammanhangen rulla på av egen kraft och det är något den här dramaturgiskt välstrukturerade musiken gärna finner sig i.

Den lagom reducerade RSO-ensemblen musicerade med märg i klangen och skärpa i den rytmiska profilen och vilken lyx var det väl ej att få dubbelkvartetten gjord av ett gäng ur Helsingfors kammarkör. Som optimalt lyxig guldkant på det hela hade vi sedan Nyslotts operafestspelskör, som fick nackhåren att resa sig med ett närmast osannolikt dynamiskt slagkraftigt och känslofullt förverkligande av det extremt omfattande och krävande körpartiet. Skönt!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00