Mästerligt farväl vid pianot

Henri Sigfridsson tog farväl efter fem innovativa år som konstnärlig ledare för Musikfestspelen Korsholm.

Musikfestspelen Korsholm

Avslutningskonsert i Vasa stadshus 2.8. Vasa och Seinäjoki stadsorkester under Ari Rasilainen. Solist: Henri Sigfridsson, piano. Sibelius, Ravel, Melartin.

En positiv överraskning vid årets Korsholmsfestspel var idén att lyfta fram vår säkerligen mest oförtjänt åsidosatta tonsättare Erkki Melartin med tre centrala verk. Stråktrion från 1927 är det tyngst vägande sena kammarmusikverket, medan den fräscha fjärde stråkkvartetten (1910) står sig utmärkt i jämförelse med exempelvis Stenhammars samtidigt tillkomna kvartetter.

Ungdomliga Boreakvartetten (Kasmir Uusitupa & Tami Pohjola, violin, Riina Pirilä, altviolin, Senja Rummukainen, cello) fick ampla lovord för sin insats vid årets Kuhmofestival och har sannerligen inte legat på latsidan under den gångna veckan med såväl uruppföranden som bekanta klassiker på agendan.

Vid tisdagens konsert i Baptistkyrkan stod man för känslomässigt laddade och dramaturgiskt välavvägda framföranden av Janáceks svårbemästrade andra stråkkvartett, Intima brev, samt Melartinfyran och visst är det en gåta att den sistnämnda inte är en självklar hörnsten i den gängse inhemska kvartettrepertoaren.

Sin relativt ringa erfarenhet till trots bjuder Boreakvartetten undantagslöst på noggrant penetrerade och insiktsfulla tolkningar av den mest väsensskilda repertoar och jag noterar med glädje att man valde att presentera Melartin även i samband med festspelens förlängning till andra sidan Kvarken med konserter (2–3.8) i Umeå och Skellefteå.

Avancerad kontrapunkt

Melartin var i blickfånget även vid onsdagens avslutningskonsert i Vasa stadshus och visst är det svårt att tänka sig en mer välvald och effektiv avrundning på festivalen än det symfoniska mästerverket, femte symfonin (Sinfonia brevis) från 1915.

Verktiteln till trots är det frågan om en fullång och fullödig symfoni med en nog så intrikat tematiskt-dramaturgisk uppbyggnad, en uppsjö melodiskt memorabla lyriska partier, några förbluffande modernt avfattade dito samt en kontrapunktiskt hyperavancerad final, som stundtals förebådar Hindemith tjugo år senare.

Enormt meriterade Ari Rasilainen, vars totala frånvaro framför huvudstadsorkestrarna onekligen är ägnad att förvåna, visade sig ha en i det närmaste intuitiv förståelse för estetiken. Tempona var välvalda, de gestaltningsmässiga åtbörderna likaså, och efter smärre balansmässiga problem i första satsen fick Rasilainen fason även på den biten.

Ravels vänsterhandskonsert är den bästa som skrivits i genren och världens bästa vänsterhandspianist, Henri Sigfridsson, var givetvis den optimala uttolkaren. Sigfridsson mejslade ut den vettlöst krävande solostämman med absolut inlevelse och auktoritet och trots att stadshussalen ställvis hade problem med att svälja klangmassorna lyckades Rasilainen relativt väl med att balansera den något underbemannade stråksektionen mot bleckkaskaderna.

Att inleda konserten med Sibelius i allmänhet och Finlandia i synnerhet var fantasilöst så det förslog, men Rasilainen stod för en helt acceptabel tolkning av det svårt sönderspelade stycket och Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar presterade konserten igenom ett förbluffande alert och precist spel.

Legendarisk musikmetropol

Sigfridsson lämnade efter fem år av programmässigt innovativt konstnärligt ledarskap nu över stafettpinnen till rikssvenska, Österbottenbördiga violinisten Cecilia Zilliacus, som avslöjade att nästa års tema är en av den klassiska musikvärldens legendariska metropoler, Leipzig, vilket självfallet öppnar spännande perspektiv i många riktningar.

Leipzig hör till de sägenomspunna orter där "alla varit". Så verkade eller studerade exempelvis Bach, Mendelssohn, Schumann, Gade, Svendsen, Grieg och Aarre Merikanto där och vi lär kunna utgå från att även stadens store son Wagner ihågkoms på tillbörligt sätt.

2018 är Zilliacus konstnärlig ledare för såväl åländska Katrina kammarmusik-festivalen som Musikfestspelen Korsholm, men därefter kommer hon att sätta all sin energi på Korsholm och en av de stora utmaningarna blir att på allvar nå ut till den lokala publiken. Stadshuskonserterna lockade även detta år endast halvfulla salar och här gäller det helt enkelt att hitta ett sätt att göra konceptet mera attraktivt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33