Mästare har alltid tid

Patrick Kane verkar alltid ha lite extra tid ute på isen. Bild: Jonathan Daniel/Lehtikuva

Du har kanske sett Asko Sarkola, färsk Ida Aalberg-pristagare, på teaterscenen. Och trollbundits av hans närvaro – hur han äger och gestaltar ögonblicket, pauserar, tajmar replikerna och levererar precist.


Lite på motsvarande sätt kan man begeistras av Patrick Kane, som verkar äga all tid i världen för geniala, matchavgörande drag i NHL. Trots att det enda som saknas i rinken är tid, och alla utom de riktiga topplirarna ser ut att ha brådis värre. 


Handlar om konst och virtuositet. Men också om insikten att vi i regel har mer tid än vi anar för att leverera – i de mest olika sammanhang – bara vi finner ro i sinnet i avgörande moment. En av livets paradoxer är att vi vinner tid på att ta det lugnt; på att besinna oss och inte forcera. I det samma vinner vi i kvalitet och resultat.

I tennis är Novak Djokovic, Rafael Nadal och Roger Federer talande exempel. Man baxnar över förmågan att hinna upp också de omöjligaste bollar, hur de på något outgrundligt vis lyckas med konststycket att "stoppa" tiden för att hinna tänja sig, få racketen rätt vinklad mot bollen och returnera fabulöst.

Exemplen på otypisk "time out" – att finna lugnet i stormens öga – är många, sett över tid. Vem minns inte konståkningsartisten John Curry, olympisk mästare i Innsbruck 1976, hur han liksom svävade över isen alltmedan tid och rum försvann. Också unga Emmi Peltonen har känsla för hur rörelser och musik vävs samman till konst som andas lugn och harmoni framom teknik och hastande. 


Likadant i exempelvis backhoppning och spjutkastning. Tekniken är kärnan men perfektion kräver klockren tajmning. I backe kulminerar allt i uthoppet under bråkdelar av en sekund – hur ofta hörs inte experter kommentera att hoppare har för skyndsamt vid stupet – och i spjut då stödfot och kastarm ska synka på pricken. 


Från alpint minns man Ingemar Stenmarks lugna, hoppande svängar med vilka han betvingade branterna på sin tids långsmala, spikraka "brädor". Fyrtio år senare skär superesset Mikaela Shiffrin olikt men lika behärskat i pisterna med carvingskidor som hon åkte på räls.

Visst, det finns mönsterbrytare. Dominanten Marcel Hirscher, som precis lagt av, fräste utför med kraft och intensitet, lite som 18-åriga stjärnskottet Alice Robinson nu. Och tajmningen sitter ändå.


Men lugn frigör resurser. Se på Mikko Rantanens flyt i NHL. Hävdar att det långt har sin upprinnelse i ett i fjol utvunnet lugn; killen spelar följsamt och vågar tålmodigt hålla i pucken ända tills läge öppnar sig för välavvägda drag. På den punkten – kylan i avgörande moment – kan Sebastian Aho, snäppet talangfullare, ännu bli en grad coolare. 


Det är lite som i rusningstid då man vill byta fil; kan kännas hopplöst om man ser till kön, men tillfälle öppnar sig osökt om man inte tvingar sig på utan kör varsamt fram, tajmar klokt och bara galant viker in i flödet. 


Så om du inte redan är en baddare på att läsa av och vänta ut förlopp är det här med sinnesnärvaro, och att ge sig tid, något att tänka på. Bara att hårdträna. Tids nog blir du kanske en scenens mästare själv.

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

Stefan Borenius sportfantast

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning