Massivt spartalko kan strypa ekonomin

Statsskulden är ingenting att vara rädd för eller skämmas över. Den är ett regleringsinstrument med vilket staten försöker hålla samhällsekonomin i gång och i balans.

"Snart nog kan också det offentliga Finland stå upp till näsborrarna i skuldträsket. Ett massivt spartalko där vi betar av en coronaskuld läggs ovanpå årtionden av uppdämda reformbehov", varnar Torsten Fagerholm (HBL 20.3). Han sneglar också avundsjukt västerut: med en statsskuld på 41 procent av bnp mot Finlands cirka 60 procent har Sverige "fulla lador att ösa ur". Påståendet låter självklart (mindre skuld är lika med större rörelsefrihet) och upprepas ständigt, men är totalt missvisande. Om det stämde borde Kongo, Ryssland och Afghanistan med respektive statsskulder på 18, 16 och 7 procent stå bättre rustade inför coronakrisen än vi. Medan USA och Storbritannien med statsskulder på 79 och 88 procent vore sämre rustade – för att inte tala om Japan, vars statsskuld är cirka 240 procent av bnp! Vem som helst inser att det är något fel i den här logiken.

Statsskulden består av pengar som privata aktörer (pensionsfonder, rika privatpersoner och så vidare lånat till staten mot ränta, i praktiken genom att köpa statsobligationer. Statens skuld är per definition en tillgång på privata sidan, så i stället för att förskräckas över statsskuldens storlek kan man lika gärna säga att den visar hur rika vi (den privata sektorn) är. Statsskulden minskas genom att staten löser in obligationerna. Varifrån tar man pengarna till det? Om inte ekonomin och därmed skatteintäkterna växer av sig själva, måste staten antingen minska sina utgifter, alltså i praktiken skära i välfärdsservicen, eller höja skatterna. I ingetdera fallet får staten in några pengar, utan det enda som sker är just precis att servicen blir sämre och att folks köpkraft minskar när skatterna höjs.

Staten får alltså inte "mer i ladorna" när skulden betalas av, medborgarna får bara mindre. Mindre mat på middagsbordet och längre köer till operationsbordet. De privata aktörerna som lånade staten pengar har inte heller mer efter skuldminskningen, de måste bara bestämma hur pengarna som låg i statsobligationer ska omplaceras. Skuldminskningen har en positiv effekt på realekonomin bara om pengarna investeras mer produktivt än staten hade gjort. Det är möjligt att så sker men inte alls säkert. Privata aktörer lånar inte till staten av godhet utan för att de saknar bättre bruk för pengarna, och nu när det är tvärstopp i ekonomin vågar man varken investera i realekonomin eller ens spekulera på börsen. Alltså blir alla lösa pengar liggande i madrassen.

Statsskulden är ingenting att vara rädd för eller skämmas över. Den är ett regleringsinstrument med vilket staten försöker hålla samhällsekonomin i gång och i balans; vill den privata sektorn inte investera lånar staten upp de overksamma pengarna och investerar dem i stället. I kristider är det ett verktyg med snabb verkan, och att skulden ökas då är naturligt. Men inte heller under normala tider har skuldens storlek någon speciell betydelse, som till exempel jämförelsen mellan Japan och Ryssland visar. Den relevanta frågan är om staten har förmågan att mobilisera eller hålla i bruk nationens reella ekonomiska resurser. Om den har det är användningen av statsskulden ett styrmedel bland andra. För dysfunktionella stater som saknar denna förmåga är det kört, med eller utan statsskuld.

Tyvärr används statsskulden också som ideologiskt maktmedel, ett troll att skrämmas med för att få oss att acceptera ändlösa åtstramningar som egentligen inte alls behövs. Det visar sig så snart det är banker eller, i dessa coronatider, företag som ska räddas. Då inser plötsligt också de som annars ropar högst på budgetdisciplin, att staten faktiskt både kan och bör låna pengar för sådant vi verkligen behöver, eller bara skapa de behövliga miljarderna genom några tangenttryck, som centralbankerna gjorde under finanskrisen (för, jo, också det är fullt möjligt).

Faran är att vi, när krisen är över, glömmer insikten och stryper ekonomin med Fagerholms "massiva spartalko", kanske med hänvisning till EU:s självpålagda och självdestruktiva regel om skuldtak på 60 procent av bnp. Det kan på sikt göra mer skada än själva coronaviruset.

Joel Backström, Helsingfors, Nikolai Enckell, Geta,

Svar Inom vänsterbloggosfären förs en intensiv pseudodebatt kring den så kallade Modern Monetary Theory (MMT), skåpmat i ny förpackning. Teorin, som också går under namnet neo-chartalism (nychartalism) har stora likheter med idén om helikopterpengar: att en centralbank i ett land med egen valuta kan skapa obegränsat med pengar och att statsskulden inte är något större problem. Enögd analys leder till dagdrömmande slutsatser: falska löften om skuldfinansierade reformer utan skattesmällar. Därtill bortser teorin helt från inflationseffekterna av en centralbanksfinansierad finanspolitik, och från tidsdimensionen: det omoraliska i att leva på kommande generationers bekostnad. Den som förstår att en balansräkning har två sidor begriper att massiv statlig intervention utmynnar i katastrofsocialism, inte i en bärkraftig framtid. Hyperinflationens Tyskland och Zimbabwe erbjuder historisk skräckläsning.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning