Masken röjer människan

SUGGESTIVT. Teater Venus Wonderland är visuellt fantasieggande. Bild: Stefan Bremer

Teater Venus maskföreställning Wonderland är både humoristisk och starkt suggestiv. Men ibland skaver de två estetikerna mot varandra.

Wonderland

Regi: Max Bremer. Manus, dramaturgi: arbetsgruppen. Masker: Pauliina Lintula, Anna Uschanov. Scenografi, kostym: Paula Koivunen. Ljus: Teemu Nurmelin. Ljud: Sam Huber.

På scenen: Sam Huber, Markus Luukkonen, Paul Holländer, Åsa Nybo, Max Bremer.

Teater Venus premiär 16.4.

I Teater Venus nya maskföreställning Wonderland skapar regissören Max Bremer två världar i Betania-salen. Den ena befolkas av barn – fyra skådespelare med grisskära, groteskt uppsvullna halvmasker, pipiga röster och gulligt tafatt gestik. Särskilt betagande är Sam Huber, i grön velouroverall, som den yngsta i gänget.

Kvartetten driver och spexar med publiken. Genom gruvliga lekar imiterar de vuxet beteende och vuxna normer. Gränskontroll, förhör, gatupatruller. Vår gård, inte er!

Men ibland lämnar den stojande skaran scenen och en väsensskild atmosfär tar vid. Skådespelarna byter nu till helmasker, känsligt skulpterade i ett silikonliknande material av Pauliina Lintula och Anna Uschanov. Figurerna är gamla med lätt krökta ryggar, vidunderligt uttryckslösa ansikten och kläder som går i urblekta toner. De säger inget utan knuffar i en andäktig tystnad runt intrikata ljusställningar som påminner om sjukhusens droppställningar.

Det är en stilig och suggestiv värld som skapas med hjälp av maskerna, Teemu Nurmelins ljusdesign, Sam Hubers ljudbilder, Paula Koivunens scenografi och skådespelarnas minimalistiska rörelsespråk. Mänskligt beteende förstoras upp och framstår både som bekant och mystiskt. Humorn är subtil, men effektfull.

Splittrad helhet

Föreställningen berör teman som socialisation, åldrande, generationsväxlingar med kroppar och ideologier som förtvinar. Därmed är det förståeligt att man velat kombinera de två världarna och masktraditionerna.

Men det känns också som om det rör sig om två separata föreställningar som ställvis skaver mot varandra. Helheten är aningen splittrad både vad gäller ton och estetik.

Barnvärlden har sin charm, särskilt lekarna som med svärta och humor kommenterar missförhållanden i samhället.

Men helmaskerna utövar en starkare magi och påminner ibland om Susanne Kennedys säregna, avsiktligt livlösa estetik i föreställningen Warum läuft Herr R. Amok för Münchner Kammerspiele i fjol. Den här världen är så stark att den ensam hade klarat av att förse publiken med fantasieggande intryck och associationer.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning