Marx i våldsam förpackning

"Bläckfiskleken" är en riktig lek som var populär i Sydkorea på 1970- och 1980-talet. I tv-serien Squid game fyller den också en symbolisk funktion och leder tankarna till ett pyramidformat samhälle. Den berömda illustrationen till höger publicerades ursprungligen 1911 i tidskriften Industrial Worker. Bild: Noh Juhan/Netflix-Wikimedia commons-Montage HBL

Spelet är inte jämlikt, vare sig i Squid game eller i verkligheten. I vissa fall hjälper det att vara stark, i andra sammanhang att vara smart, i en del att vara fingerfärdig, välinformerad eller ohederlig. I påfallande många fall gäller det bara attha tur.

Vår tioåring är fixerad vid tv-serien Squid game. Via kompisar, Youtube, spel och rykten har hon bra koll på vad handlingen går ut på: 456 skuldsatta koreaner i grönvita overaller kämpar om en stor summa pengar i blodiga skolgårdslekar. Ett par av "lekarna" är välbekanta också för finländska barn, men i verkligheten står inte livet på spel, som det gör i serien.

Nu tjatar tioåringen om att få se den, men pappa och mamma säger nej. Den har trots allt 16 års åldersgräns. Även om det knappast stoppar nyfikna 14–15-åringar, så tycker vi att hon är för ung för att bevittna hur blodet strittar då deltagarna "elimineras" efter att ha rört sig i spegelleken eller misslyckats med att karva fram ett paraply ur en bit stelnat socker.

Ändå är det svårt att avfärda Squid game som hjärndöd våldsunderhållning. Tvärtom är serien en förvånansvärt lyckad allegori och satir över det senkapitalistiska samhället. Men också den dimensionen kan vara ganska svår för en tioåring att ta till sig. Förutom förmågan att hantera det grafiska våldet, fordrar Squid game alltså också en annan sorts mognad för att bli meningsfull.

Ur tv-serien Squid game där skuldsatta koreaner tävlar om ett stort penningpris med livet som insats. Bild: Noh Juhan | Netflix

Hellre än "Nej, du får inte se Squid game" hade jag alltså sagt något i stil med "Javisst, men först måste du läsa Marx, mitt barn".

Manusförfattaren och regissören Hwang Dong-Hyuk har nämligen i allegorins fria form lyckats gestalta förvånansvärt många aspekter av den samtida kapitalismens dynamik. Hur fattigdom och skuldsättning skapar olika former av ofrihet och alternativlöshet. Hur kapitalismen förstärker friktionen i relationerna mellan klasser, raser och kön. Och inte minst: hur lögnaktig retoriken om "jämlika utgångspunkter och möjligheter" är.

För spelet är inte jämlikt, vare sig i Squid game eller i verkligheten. I vissa fall hjälper det att vara stark, i andra sammanhang att vara smart, i en del att vara fingerfärdig, välinformerad eller ohederlig. Ibland hjälper det att vara man, eller ung, eller att tillhöra den etniska majoriteten. I påfallande många fall gäller det bara att ha tur.

Om man inte redan har pengar, vill säga, för det hjälper mot det mesta (förutom mot leda, depression, sjukdom och död).

Till och med i den lek som gett serien dess namn finns en ledtråd. Bläckfiskens form, såsom den stiliserat ritas på en grusplan – ett litet huvud och en kropp som breder ut sig där under – påminner inte så lite om pyramiden. Och pyramiden är som bekant en känd gestaltning av det kapitalistiska samhället, med dollarsäcken överst.

Ur tv-serien Squid game. Bild: Noh Juhan | Netflix

Inte är det så underligt att den avgörande och sista tävlingen går ut på att placera sin fot på bläckfiskens huvud – och vinna prispengarna.

Squid game blir ändå aldrig övertydlig eller dogmatisk. Hwang Dong-Hyuk gör inga alltför enkla poänger, utan är noga med att visa hur spelet/systemet korrumperar oss alla, var än i pyramiden vi befinner oss. Hjälten är inte så hjälteaktig och fattiga människor är inte ädlare än andra utan kan vara grymma, självupptagna och beräknande. Också om den psykologiska realismen svajar lite i några scener, uppfattar jag heller inte serien som cynisk även om den framställer en cynisk värld.

Den här ambivalensen präglade för övrigt också den koreanska Oscarsvinnaren Parasite som på ett smart sätt vände och vred på frågan om vilken av filmens två familjer som var parasitär, den utfattiga eller den superrika?

Sen är det en helt annan sak att man utanför fiktionens värld inte kan undgå att notera hur mödolöst kapitalismen kan omhulda och göra profit av precis vad som helst, till och med av satir över sig själv. Vill du ha kapitalismkritik på koreanska så levereras den beredvilligt till ditt hem av multinationella Netflix.

Squid game hade en produktionskostnad på anspråkslösa 18,5 miljoner euro, men har på kort tid blivit plattformens mest framgångsrika serie någonsin. Tioåringen skickar länkar till företag som säljer Squid game-inspirerade Halloweendräkter. Intäkterna beräknades i mitten av oktober bli kring 800 miljoner euro. I den fiktiva tv-serien står blott 34 miljoner euro på spel. I verkligheten skrattar nån hela vägen till banken.

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning