Martin Wegelius framträder i ny dager

Helsingfors musikinstituts grundare Martin Wegelius var inte alls så konservativ som det tidigare har påståtts. De facto var han en ivrig teatermänniska som välkomnade nytyska influenser och drabbades av Wagnerfeber. Lena von Bonsdorff uppdaterar förtjänstfullt bilden av Wegelius, även om hans musik hade förtjänat ännu mera uppmärksamhet.

Biografi

Lena von Bonsdorff

I väntan på Herkules. Martin Wegelius – banbrytande musikpedagog.

SFV:s biografiserie 2017.

Martin Wegelius var inte så konservativ som tidigare hävdats. Bild: Museiverket

I Lena von Bonsdorffs biografi I väntan på Herkules. Martin Wegelius – banbrytande musikpedagog framträder Helsingfors musikinstituts (sedermera Sibelius-Akademin) grundare och första ledare i ny dager.

Trots att den första biografin över Martin Wegelius (1846–1906) publicerades redan 1922, har den senare bilden av Wegelius byggts till största delen på birollerna som han spelat i andras biografier: i Sibeliusbiografier ser vi honom som en konservativ lärare som inte förstår eller accepterar sin lärlings nya stil; i Kajanusbiografin ser vi honom som en tjurskalle som inte anställer sin yngre kollega som teorilärare vid sitt nya musikinstitut utan själviskt samlar på sig alla teorilektioner och kompositionsstuderande. I sin nya biografi visar von Bonsdorff hur tendentiös denna bild är och hur annorlunda allt ser ut när man skiftar synvinkel.

Betoning på teater

von Bonsdorffs bok hör inte till de biografier som karakteriseras av underrubriken "liv och verk". I stället kunde underrubriken här lyda "Wegelius och hans samtid". Den viktigaste referenspunkten mot vilken Wegelius verksamhet före musikinstitutet speglas är teatern. von Bonsdorff kartlägger inte bara samtidens teatervärld med dess splittring och intriger, utan skriver omfångsrikt även om dess historia.

Teaterns dominans i boken är märkbar. Till exempel har kapitlet, som handlar om när Richard Faltin utnämndes till Pacius efterträdare på en av de viktigaste posterna i musiklivet i Finland som musiklärare vid universitetet, fått rubriken "Faltin lämnar teaterorkestern".

Musikerbiografins förbindelse med teatern är motiverad redan för att orkestermusik på 1860-talet i hög grad spelades på teaterns villkor. Men Wegelius intresse för teatern begränsade sig inte enbart till musik.

Hans avhandling var en litteraturhistorisk studie av Don Juan och i slutet av 1860-talet var han en aktiv medlem i både Arkadiaföreningen och Estetiska föreningen. von Bonsdorff gör en orädd men välmotiverad tolkning att den okända signaturen X, som propagerade för Aleksis Kivi i Helsingfors Dagblad hösten 1868, var Martin Wegelius och inte estetikprofessorn C. G. Estlander, som tidigare antagits.

Framtidsmusik från Tyskland

Ett intressant inslag i Wegeliusbiografin är hans vänskap med Finska teaterns ledare Karl (Kaarlo) Bergbom, "tyskorienterad, svensktalande, finsknationell eldsjäl", som liksom Wegelius hade fångats av Wagnerfebern.

Wegelius som arbetade som musikrepetitör och dirigent vid Nya teatern (Svenska teatern) följde Finska teaterns uppkomst med intresse, för teatern satsade ivrigt på opera på 1870-talet. Bergbom uppmanade också Wegelius att komponera en opera för Finska teaterns räkning 1877. Wegelius Wagnerinspirerade operaplan Kung Fjalar med ledmotiv och allt förblev ändå på idéstadiet. I slutet av 1870-talet arbetar Wegelius en kort tid som dirigent vid Finska teatern.

Wegelius Wagnerbeundran karakteriserar också hans studietid i Leipzig (1871–1873). Wegelius hade upptäckt intresset för den nytyska inriktningen, eller framtidsmusiken som den också kallades. Men från den estetiken tog konservatoriet avstånd. Enligt Wegelius var hans kompositionslärare Karl Reinecke "misstrogen mot allt som går öfver det vanliga".

Osökt kommer man att tänka på Wegelius egen framtid som lärare när han skall försöka få sina lärlingar inklusive Jean Sibelius att öva grunderna.

Efter att ha läst von Bonsdorffs bok är det svårt att se Wegelius som den konservativa gestalt som han ofta framställts som. Wegelius trodde på att det var dags att överge den gamla kompositionsregeln – som hävdade att man skulle rätta sig efter givna klassiska former – till förmån för den nytyska skolans tro på att formen skulle rätta sig efter innehållet. Och Wegelius propagerade ivrigt för denna synvinkel i sina skrifter såväl som konsertprogram.

Mångdimensionell bild

von Bonsdorff analyserar mångsidigt Wegelius liv. Hur hans pietistiska barndomshem, som inte uppmuntrade till en konstnärlig levnadsbana, inverkade på honom. Eller hur språkstridens svartvita motsättningar och dess tankesätt "Är du inte med oss så är du emot oss" hindrade mera sansade och nyanserade yttringar.

Wegelius recenserade ju föreställningar på både svenska och finska teatrar på estetiska och inte språkliga grunder, och det låg inte i någondera språkgruppens intresse.

Speciellt intressant är det att läsa om Wegelius inställning till den då högaktuella frågan om kvinnornas utbildningsmöjligheter. von Bonsdorff undviker inte heller de svårare ämnena som till exempel Wegelius antisemitism.

Trots att det tidigare har skrivits mycket om Helsingfors musikinstituts grundande och de första åren, har von Bonsdorff lyckats med att tillföra nya synvinklar till och med där. Hennes tolkning baserar sig på musikinstitutets finansieringsmodell i stället för de personliga förhållandena: "Sannolikt har den mytomsusade missämjan mellan Kajanus och Wegelius (…) mer eller mindre medvetet överdrivits", skriver hon.

Det är överraskande hur lite von Bonsdorff skriver om Wegelius musik. En förteckning över hans kompositioner saknas helt, och det är svårt att få en helhetsbild av hans produktion.

Det skulle också ha varit väldigt intressant att läsa von Bonsdorffs tankar om sambandet mellan Wegelius estetiska yttranden och stilen i den musik som han tonsatte; det skulle ha varit speciellt önskvärt eftersom inspelningar och utgåvor av Wegelius musik fortfarande är sällsynta.

Ur den synvinkeln är det lätt att förena sig med von Bonsdorffs önskan att Wegelius produktion borde publiceras och spelas in. Som hon skriver om Wegelius körmusik: "Allt är inte enbart av historiskt intresse. Så mycket kunnigt och levande musikerskap pulserade i Martin Wegelius ådror."

Skribenten är doktor i musik, forskar i Sibelius och är därtill kördirigent och -sångare.

Sakari Ylivuori

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00