Marko slogs blodig för att han älskade hästar: "Skolan var en mardröm"

Marko Björs hittade himlen i stallet – men samtidigt blev skolgången ett helvete. Den tidigare toppryttaren vill att unga utsatta i dag ska ha det lättare att tala ut.

Då en tonårig Marko Björs lämnade tryggheten i stallet och startade mopeden började illamåendet. Ibland brukade han köra på fel sida av vägen med sin Honda Monkey. Han hoppades på mötande trafik och en snabb död.

– Jag funderade på att ta livet av mig och var till och med rätt nära att göra det några gånger, men som tur var blev det inte av, säger den nuvarande landslagstränaren.

Björs personliga helvete började redan ungefär tio år tidigare, då han flyttade från Vasa från Helsingfors. Han var annorlunda och blev direkt utstött. Några år senare eskalerade mobbningen.

Det hände att min läpp spräcktes av tandställningen då jag slogs.

Björs hittade en ny kärlek och passion: hästar. Men att vara pojke och tycka om hästar var förbjudet i 1970- och 80-talets Helsingfors. Hästsport var för flickor. Punkt. Björs tvingades smuggla in sina ryttarstövlar och hjälm till skolan för att undvika knytnävar. Men det räckte inte. Han hade redan fått en stämpel och fick lida för det.

– Stallet var en fristad för mig och skolan en mardröm. Det hände att min läpp spräcktes av tandställningen då jag slogs. Jag kände mig misslyckad och skämdes över det.

Skammen gjorde att Björs inte talade om det inträffade hemma. I skolan såg lärarna mellan fingrarna och ingrep inte.

– Hästarna blev min räddning. Jag hittade min gren och min plats i världen och klarade av att hantera situationen tack vare det.

Fick sista ordet

Samtidigt som Björs ungdom präglades av snåriga stigar, branta uppförsbackar och blodiga läppar gick det som en dans på hästryggen. Hobbyn blev småningom till ett jobb. Björs har en framgångsrik karriär bakom sig. Då de tidigare mobbarna märkte hur bra det gick för Björs väcktes deras intresse.

– Vissa ville att jag skulle hålla föredrag för deras finansbolag och firmor. Jag var inte frän, men tackade nej eftersom jag inte ville ge dem min tid. Jag har burit mina ärr med mig hela livet.

Björs, som börjar närma sig 50-strecket, började först tala högt om sina upplevelser för ungefär ett år sedan. Han talade ut efter att ha stött på några liknande fall. Björs var redo att hjälpa och responsen var enorm. Han kontaktades av idrottare, tränare och föreningsaktiva som ville har råd och stöd.

– Det viktigaste är att förebygga mobbning genom att dra upp gemensamma riktlinjer som följs. Man måste också involvera rätt sorts människor vid behov, som psykologer. Många tränare känner sin gren utan och innan, men är inga människokännare. Då de hör om självskadebeteenden, våld i hemmen eller mobbning kan de ge missvisande råd och förvärra situationen, säger Björs.

– Unga måste känna att de räcker till precis som de är.

Glad över förändring

En annan som direkt tog kontakt med Björs var en tidigare lärare, som följde med mobbningen utan att ingripa.

– Läraren var ledsen och bad om ursäkt. Det hade nog talats om mobbningen i lärarrummet, men lärarna kunde inte hantera situationen. Mobbarna hade makten.

Björs är glad över att tiderna förändrats.

– Om man inte talar om saker och ting existerar de inte. Det är fint att metoo-rörelsen gjort det lättare att behandla svåra ämnen som mobbning.

Viktigt att vardagen fortsätter normalt

Björs talade om sina upplevelser på ett seminarium om mobbning och trakasserier inom sport. Idrottspsykologen Martina Roos-Salmi var en annan talare. Hon anser att man ska hantera problemsituationer genom fyra steg: förståelse, identifikation, aktion och förebyggande.

Tecken på att någonting är fel

Idrottspsykologen Martina Roos-Salmi ger några exempel på tecken som kan tyda på att en ung idrottare mobbas eller trakasseras:

1. Idrottsprestationerna blir allt sämre.

2. Hälsan försämras och psykiska problem uppstår.

3. Den unga idrottarens självförtroende och motivation försämras.

4. Gruppdynamiken förändras och atmosfären försämras.

5. En idrottare uteblir allt oftare från tävling och träning på grund av sjukdom.

6. Skvaller och rykten börjar florera.

Många unga idrottare är ovilliga att tala om sina erfarenheter, därför är det viktigt för tränare och föräldrar att reagera då någonting känns fel.

–  Den största orsaken till att barn och unga inte vill berätta är för att de känner skam. De kan också vara rädda för att förstöra sin framtid eller för att bli stämplade som mobbningsoffer.

Det gäller att identifiera vilka roller olika personer spelar då man tar itu med problemet. Vem mobbas? Vilka mobbar? Vilka eggar på mobbaren? Samtidigt ska man undvika att stämpla den drabbade.

– Barnet ska inte känna sig som ett offer. Vardagen måste mer eller mindre fortsätta som vanligt efter att man rett ut problemen.

Roos-Salmi säger att man tidigare ofta bagatelliserade uppenbara problem. Hon säger att diskussionsklimatet drastiskt förbättrats och det har blivit lättare för personer att säga ifrån, också sådana som blivit trakasserade.

– Det gäller att klart och tydligt markera vad som är fel. Som att säga: Hej, din hand är på mitt lår och jag gillar inte det. Ta bort den.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00