Marknadsanpassade priser försvårar vistelse i skärgården

Bild: Wilfred Hildonen

"Skärgårdstrafiken är inte lyx utan en rättighet om man vill att hela landet ska leva. För inte är det väl så, bästa kommunikationsminister, att en död indian – ursäkta skärgård – är en god skärgård?"

Jag hade nöjet att ta del av ett reportage i den här tidningen där två medelålders damer på utflykt med förbindelsebåten Nordep i Nagu södra skärgård intervjuades (HBL 21.7). Reportaget pryddes av ett porträtt av kommunikationsminister Anne Berner, och ministern gavs även tillfälle att uttala sig om skärgårdstrafiken.

Av intervjun med henne framgick att planerna på marknadsanpassning, i klarspråk fördyrning av förbindelsebåtstrafiken, visserligen för tillfället är lagda på is men att förändringar i den riktningen är att vänta, allra senast i samband med landskapsreformen.

Undertecknad har haft förmånen att på nära håll följa med utvecklingen i Åbolands vackra skärgård under en lång tid. Jag bodde nämligen i Nagu åren 1962 till 1964, då min make tjänstgjorde som kommunalläkare. Senare har jag återkommit som sommargäst, 1970 lät jag bygga en stuga på Borstölandet för våra döttrar och mig att vistas i under sommarloven. På gamla dar söker jag mig fortfarande ofta ut till Borstö och har därför ett tidsperspektiv som spänner över femtio år.

På 1960-talet rådde en känsla av avslut och pessimism i skärgården. Det gamla självhushållet var alltför olönsamt, få var de sega "fiskarbönder" som stannade kvar i yrket. Följande generation lämnade ofta det traditionella skärgårdslivet men lyckades, kanske just på grund av de utskärsboendes fenomenala mångbegåvning, finna nya vägar i livet.

I stället kom turistnäringen och sommargästerna till skärgården. I dag är Nagu Kyrkbacken sommartid till trängsel fylld av ivriga besökare. Man besöker även avlägset belägna öar för att mumsa populär skärgårdsmat. Säsongen är kort men livlig.

Skärgårdsbesöken har även breddats socialt. Det är inte enbart lyxkryssare som glider mellan utskären, nu söker sig även medel- och arbetarklass, om uttrycket tillåts, till holmarna.

Det är här förbindelsebåten kommer in i bilden. Äger man inte en stor och stadig båt samt den navigeringskunskap som krävs är man hänvisad till allmänna färdmedel. Från och med starten i slutet av 60-talet ansvarar förbindelsebåtarna på sina olika rutter inte blott för persontrafik, utan även för post samt transporter av mat och andra varor, ofta frakt av byggnadsmaterial som lossas med kran.

Nagu södra rutt som trafikeras av Nordep utgår från Kirjais, cirka 20 kilometer från Kyrkbacken i Nagu, med Borstö, 16 sjömil fågelvägen, som slutstation. Under sin tur gör Nordep efter behov strandhugg i följande hamnar: Gullkrona, Pensar, Stenskär, Grötö, Brännskär, Kopparholm, Träskholm, Björkö, Trunsö och Gloskär, Sandholm och Lökholm.

Sommartid är trafiken livlig, under vinterhalvåret av förklarliga skäl lugnare. Som socker på moset fungerar förbindelsebåten även som biblioteksfilial, med goda böcker för alla åldrar till utlåning på en månad.

Sommartid åker jag rätt ofta ut till Borstö. På senare år har jag lagt märke till att passagerarna är av förändrat slag. Borta är mången utskärsboende som förr åkte in eller ut på sina ärenden, släktingar från Sverige är kanske färre till antalet. I stället myllrar det av – tro mig – barnfamiljer! Mamma, pappa och två till tre barn under skolåldern. Med alla sina kassar. Nordeps slingrande färd tar timmar, man hinner bli bekant och min medfödda nyfikenhet resulterar i många samtal. Jag får då höra hur man lyckats hyra eller rent av köpa en stuga på den eller den ön, nej, släkt är man inte men det finns kanske en annan länk. Det är så härligt att komma ut till skären, barnen har lurviga kramfiskar, pappa pekar och förklarar, mamma delar ut smörgåsar och saft. Entusiasmen är påtaglig. Men har man råd? Nordep startar ju från en knepigt belägen udde, man ska helst ha egen bil eftersom taxifärden från Åbobussens hållplats på Kyrkbacken i dag kostar 35 euro.

Förbindelsebåten är i dag dock gratis. En liten avgift skulle man vara villig att betala för glädjen att komma ut till stugan. Så var det ju också till en början för de som inte var mantalsskrivna i kommunen. Men marknadsanpassade biljettpriser skulle nog radikalt försvåra möjligheten för en barnfamilj med normalinkomster att unna sig sommarviste i skären, det är ett som är säkert. Pensionärer får säkert samma svårigheter, och hur skulle det bli med mattransporterna, varor som beställs från butiker på fasta Nagu – det blir väl slut på det också. Den tappra butik som håller öppet i en mindre by under sommaren får kanske stänga för gott.

Vill man verkligen att den här positiva trenden, då nya unga familjer söker sig ut till skärgården, ska hejdas? Önskar man hindra svunna generationers barn och barnbarn att till rimliga omkostnader hälsa på under semesterperioden, att kaféer och restauranger startas och även besöks, att konserter i hamnar och kapell får åhörare, kort sagt att vanligt folk sommartid kan njuta och glädjas över livet? Ska allt det här som bidrar till att hålla skärgården levande, kvävas av det eviga kravet på marknadsanpassning, som dessvärre bäst tjänar de som redan hava och som då skola hava alltmer?

Skärgårdstrafiken är inte lyx utan en rättighet om man vill att hela landet ska leva. För inte är det väl så, bästa kommunikationsminister, att en död indian – ursäkta skärgård – är en god skärgård?

Veronica Leo Uppsala, sommarboende på Borstö

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33