Märkligt klinisk Billy Idol

När åttiotalsikonen Billy Idol uppträdde på Kuopiorock i lördags var det första gången på åtta år han visat sig i Finland. Han och bandet gjorde en bra spelning men det kändes ändå som att något fattades.

Billy Idol

Kuopiorock, 28.7.

Billy Idol är förmodligen en av de 1980-tals artister få trodde skulle överleva millennieskiftet. Han dök upp i New York under tidiga 80-talet efter att ha lämnat punkscenen i London, som han varit med om att forma med sitt band Generation X.

Namnet Billy Idol (född William Broad) blev nästan synonymt med MTV under ett decennium. Han satsade hårt på sin visuella framtoning och hans videor var estetiskt intressanta. Han floppade sedan kommersiellt med albumet Cyberpunk 1993 och hans karriär återhämtade sig aldrig från det. Under 1990-talet var han nära döden – en gång på grund av att ha kört motorcykel vilket slutade med att han nästan förlorade ett ben, ett par andra gånger var han intagen på akuten för överdoser, en av gångerna var han kliniskt död. Förutom singeln Speed och Simple Minds-covern Don't You (Forget About Me) släppte han ingen ny musik mellan 1993 och 2005.

Men år 2018 är han 62 år, lever och har hälsan. Under 2010-talet har han åtminstone hållit sig på ytan: turnerat, släppt ett album och en självbiografi. I Väinölänniemi i Kuopio drar han och bandet ett set bestående av elva sånger, ingen av sångerna från det nyaste albumet men en av dem en Generation X-låt. Han berättar hur underbart det är att vara i Kuopio och försvinner sedan utan encore. Fantasin bjuder att han och bandet sitter på ett flyg i natten redan någon timme senare.

Rutinmässigt men med energi

Jag har lyssnat på Billy Idol sedan jag var 13, men aldrig sett honom live – trots att han varit tre gånger i Finland förut. Första gången var 1991, då uppträdde han på kryckor. Det var direkt efter motorcykelolyckan och innan överdoserna. Men jag dras med förbannelsen av att ha kollat hans livevideor på Youtube som gör att jag hört mer eller mindre varje ton som kommer. De första orden i ett mellansnack avslöjar nästa sång och vissa ljudbilder och pauser avslöjar vilka solon gitarristen Steve Stevens kommer att spela.

Allt låter och ser proffsigt ut. Bandet är skickligt. Billy Idol öser på, men det är oklart om hans röst är felmixad eller om den inte riktigt orkar. Det är som om han har ont i halsen, eller överansträngda stämband. Bäst är rösten då han gör sina signaturvrål: owww, yeah, come-on. De låter inte pliktskyldiga men nog som nästan tvunget för att han ska kunna ge sångerna dynamik. Eller så beror min något svala inställning på att jag efter att ha stått och fotograferat längst framme under tre sånger blir förvisad längst bak i publiken, och därför inte får känsla för energin som det ändå verkar finnas en hel del av på scen.

Och för att det inte ska låta som att Billy Idol med band kom in och vevade genom ett dussin sånger på rutin: energin på scenen går inte att fejka. När Stevens, ansvarig för gitarrmusiken i Top Gun, drar hjältetemat för hangarfartygsflygare och ett flamenconummer som blivit en av hans signaturer, är det uppenbart att han tycker om vad han håller på med. Och i Rebel Yell fungerar Billy Idols röst så bra att jag börjar tvivla på mitt tidigare omdöme. När han tar av sig skjortan – ett obligatoriskt inslag – är han övertygad om sin sexappeal, trots att åren till slut börjat visa sig i kroppen. Men det är Billy Idol och Billy Idol är sex.

Extra explicit

Det pornografiska med Idol var något jag inte hade klart för mig som trettonåring, även om jag fattade att det var något annat än musiken som gjorde att folk i min närhet bytte kanal när hans videor visades. Hans genomgående tema är love, och det är inte levande ljus, romantiska middagar, förtroliga samtal, framtiden med familjen som han menar med love. Det är en väldigt direkt come-on, let's go love som inte tycker att det är nödvändigt att söka fram en säng om det går att ordna snabbare, fast framför Riksdagshuset. Till skillnad från flams som antyder: "om allt går bra, om stjärnorna ligger rätt på himlen, om du inte tycker att jag borde ta en dusch, eftersom du är den enda i hela världen som förstår mig, så därför kanske vi kunde, ja du vet, kanske?".

Billy Idols aptit och direkta tilltal är ärligare och roligare – inte ovanligt i sig i rockmusiken men Billy Idol är extra explicit. Att aptiten sedan för hans egen del utanför musiken kopplar till diverse katastrofal oärlighet, en hedonism som nästan tagit livet av honom ett par gånger är kanske en mörk sida av saken, men jag är inte övertygad om att den glada aptiten är lika med dekadens och nihilism. Att han som 62 åring efter en mängd drama, och kanske lärdom av erfarenhet, står halvnaken på scen och verkar tycka om vem han är, är i alla fall ett argument för att GHB- och heroinöverdoserna inte nödvändigtvis hör ihop med aptiten på love – som han enligt egen uppgift har intakt.

I alla fall verkar publiken i Kuopio var införstådd med vad Billy Idol säger både mellan raderna och direkt. Ändå är det ibland svårt att förstå hur något alls fungerar. För det är genomgående fånigt. Texterna, till exempel i Don't Need a Gun (där Steve Stevens gitarr i Kuopionatten går igenom olika dataspelseffekter som får den att låta som om den var på väg att kontakta varelser i rymden): "Yes, russian roulette no fun / Don't need a gun" – det är inte Dostojevskij man börjar tänka på.

Samtidigt är det med en medvetenhet om det fåniga med att allt är överdrivet och att hans scenperson är som en seriefigur som man närmar sig honom. Förutom att man just precis inte kommer honom nära. Trots hans och bandets professionalitet, eller kanske exakt därför, och trots engagemanget Idol angriper sina sånger med känns det hela för färdigpackat, märkligt kliniskt, och det med medvetenheten om att "kliniskt" inte är ett ord som man lätt förknippar med Billy Idol. I alla fall ansätts jag av en märklig känsla av tomhet efter att ha sett spelningen och kör femhundra kilometer hem genom natten med stereon avslagen och inga tankar alls.

Marcus Prest

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00