Märkliga jämförelser om fallskärmar

För dem som idkar visstidsjobb på en osäker arbetsmarknad kan försöken att rentvå fallskärmsavtal framstå som i det närmast ett hån.

Staffan Kurtén argumenterar (HBL 1.8) att det på arbetsmarknaden finns bra och dåliga fallskärmar.

Kurtén konstaterar att hans erfarenhet av fallskärmsavtal sträcker sig till den privata sektorn, men antyder överraskande bara några rader senare att man i den offentliga sektorns fallskärmsavtal kanske inte är lika bra på att beakta organisation och individ som i den privata. Låter inte som ett antydande med grund i fakta och erfarenheter utan kanske närmare i stereotypa, kanske nyliberala föreställningar, om den offentliga sektorn? Att beakta vore att raka jämförelser mellan de två sektorerna inte heller är rättvisa eller möjliga att göra med tanke på att lönenivåerna bland ledande tjänstemän skiljer sig oerhört till den privata sektorns fördel, samtidigt som fallskärmsavtal fortfarande är ovanligt förekommande i Finlands offentliga sektor.

Viktigare att hålla i minnet är att fallskärmar, även vid regelrätt utköpning av arbetskraft, inte rör de sämst betalda och mest utsatta arbetstagarna. Hur går påståendet om arbetsmarknadens stelhet i Finland ihop med en ökande andel personer i korta projektanställningar eller med fortlöpande nollkontrakt?

Kurtén påpekar också att fallskärmar endast är ett monetärt plåster på såren, medan de övriga smällarna av ett avsked inte rås på. Sympati för uppsagda och oattraktiva personer på arbetsmarknaden delar jag. Men fortsättningsvis är fallskärmsavtal, annat än i eventuella massutköpningar, något som inte sällan hör ihop med högavlönade arbetstagare som jämförelsevis är i allra minsta behov av ett särskilt monetärt stöd när arbetslösheten slår till. För dem som idkar visstidsjobb på en osäker arbetsmarknad kan försöken att rentvå fallskärmsavtal framstå som i det närmast ett hån.

Jan Sand Åbo

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning