Märkliga interkommunala val

Bild: Wilfred Hildonen

Med sina erfarenheter som medlem av Nylands landskapsfullmäktige sedan 2013, medlem av HRT:s styrelse 2013–2017, medlem av HNS/HUS styrelse 2017–2021 och ånyo av HRT-styrelsen från i höst dryftar Björn Månsson de olika systemen för val av interkommunala organ. Valet av HNS/HUS' fullmäktige är rätlinjigt, medan valen av nämnder och av landskapsfullmäktige har sina märkligheter.

Allra först en varning: det här ämnet kanske intresserar bara valmatematiska nördar. Eller eventuellt också dem som bryr sig om hur demokratin fungerar på planet mellan kommuner och stat. Och då avser jag inte de kommande, regionala valen till välfärdsområdesfullmäktigena.

Det finns ju interkommunala organ redan nu, närmast i form av så kallade samkommuner. Då det hålls kommunalval är valet ingalunda över i och med att de nya stads- och kommunfullmäktigena sammanträtt. Först då börjar omgång nummer två – och så nummer tre.

Först väljs ju stads- eller kommunstyrelse och alla de lagstadgade nämnderna och andra organ, ända "ned" till valen av ett stort antal nämndemän, det vill säga lekmannaledamöter i tingsrätterna.

Och så har vi omgång tre, de interkommunala organen. I Nyland är de framför allt landskapsförbundet Nylands förbund, sjukvårdsdistriktet HNS/HUS, Helsingforsregionens trafik HRT och Helsingforsregionens miljö HRM, för vattenförsörjning och hantering av avloppsvatten och avfall.

Av dem täcker Nylands förbund och HNS/HUS hela det forna länet, medan HRT har nio medlemskommuner från Sjundeå över Kervo till Sibbo, och HRM bara de fyra centrala städerna.

HRT och HRM har enbart sina styrelser, medan de högsta beslutande organen är bolagsstämmor till vilka medlemskommunerna utser sina företrädare, i praktiken tjänstemän. Åtminstone i HRT, som jag har egen erfarenhet av, är relationen mellan styrelse och bolagsstämma lite lustig: samma höga kommunala tjänstemän som på styrelsemötena sitter med som observatörer är ofta sedan de som bildar bolagsstämma och plötsligt förvandlas från observatörer till överrockar …

Nylands förbund och HNS/HUS har däremot sina egna fullmäktigeförsamlingar, som väljs på två helt olika sätt.

HNS/HUS har ett rätlinjigt system: varje kommun utser sina egna ledamöter, vilkas antal varierar från minimiantalet två per kommun till fem från Helsingfors. Så här långt gynnas alltså små kommuner.

Att fullmäktigeledamöterna sedan har olika många röster, vägda enligt kommunernas befolkningstal, är en annan historia. Det är förstås i och för sig rättvist, men resulterade nyligen i att en kandidat till vd-posten hade en klar majoritet av fullmäktigeledamöterna bakom sig men att den andra blev vald tack vare de stora städernas höga röstetal.

Men tillbaka till valmetoden, med ett parti som exempel: SFP är chanslöst i Helsingfors, Esbo och Vanda, som utser mellan fem och tre medlemmar. Däremot fick SFP i det nya fullmäktige en av två platser från Borgå, Grankulla, Hangö, Kyrkslätt, Lappträsk, Lovisa, Raseborg, Sibbo och Sjundeå och bägge mandaten från Ingå. Det blir elva mandat av 57, alltså en mycket god representation.

Att SFP:arna sedan har bara 61,5 av de sammanlagt 1 089 rösterna är som sagt en annan historia. Partiet är lite överrepresenterat i mandat räknat, men har färre röster än det vore berättigat till. Sådant är systemet …

Hur platserna i HNS/HUS' styrelse och nämnder fördelas är sedan föremål för förhandlingar mellan partierna, och de förs av partiernas anställda ombudsmän utan direkt medverkan av förtroendevalda. Också här kan utfallet på grund av omständigheterna bli lite snedvridet, men det kan inte förhandlarna ställas till svars för. De är gisslan hos systemet.

Denna gång blev Helsingfors helt utan SFP-representation i hela HNS-HUS-organisationen, men så hade vi ju den tunga styrelseposten under den förra perioden. Och SFP i Helsingfors hyser naturligtvis odelat förtroende för partiets andra företrädare, som bevakar helheten.

Däremot fick lilla Ingå storslam: SFP:s styrelsepost, som sagt två SFP-ledamöter i fullmäktige, av vilka den ena fortsätter som gruppledare, och hela fem av tretton medlemmar i den västnyländska sjukvårdsområdesnämnden från olika partier – medan SFP:s enda medlem är från Raseborg. Och till exempel Sibbo fick större utdelning av SFP-platser i organen än Esbo och Vanda. Så kan det gå.

Till saken hör ytterligare att alla organ enligt domstolsprejudikat ska tillsättas enligt hela Nylands politiska styrkeförhållanden, vilket betyder att till exempel SFP fick bara en plats i alla nämnder, från de starkt tvåspråkiga områdenas nämnder i västra och östra Nyland till nämnden i helfinska Hyvinge sjukvårdsområde. Och en enda plats i minoritetsspråksnämnden, som ska bevaka och främja den svenska servicen.

Det vore kanske inte helt orimligt att man vid valet av de regionala nämnderna skulle utgå från de politiska styrkeförhållandena i respektive delregion, och vid valet av minoritetsspråksnämnd skulle ta hänsyn till de politiska opinionerna bland den svenska befolkningen.

Nylands förbund har ett helt annat system för att utse sitt landskapsfullmäktige. Här är det partitjänstemännen som i partiernas storleksordning "ropar in" de kommunala platserna. Resultatet kan till sina delar bli ganska märkligt.

För att åter ta SFP som exempel: en plats från Esbo, Hangö, Lappträsk, Lovisa och Raseborg, men ingen från till exempel Borgå (av stadens tre!), Grankulla, Ingå, Kyrkslätt, Sibbo, Sjundeå eller Vanda (av tio). Andra partier hann helt enkelt före SFP med att ropa in de här kommunerna.

Och så kommer det lite tragikomiska: Eftersom SFP ändå har rätt till sju mandat, fick vi två från Helsingfors (av stadens 27). De var de enda som fanns kvar då det var SFP:s tur att ropa in sina sista poster.

Och eftersom ledamöterna och deras ersättare i landskapsfullmäktige måste vara ordinarie medlemmar i sina kommuners fullmäktige, betydde det att av SFP:s fem stadsfullmäktigeledamöter är nu två ordinarie och två ersättare i landskapsfullmäktige.

Det är åter skäl att påpeka att detta inte är partitjänstemännens fel, de följer bara de regler man kommit överens om. Som min pappa ofta i olika sammanhang brukade utbrista: Det är fel på systemet!

Plus och minus i de här platsekvationerna tar ju senast över tid ut varandra, men det gör inte mandatfördelningarna mer logiska.

Månne det vore tid att se över systemen, och inte minst att hitta en bättre modell för hur organen under de folkvalda fullmäktige i de nya välfärdsområdena ska utses? Det problemet slipper vi dock i Helsingfors.

Däremot är det vitalt för demokratin att HNS/HUS också efter vårdreformen har kvar sitt fullmäktige, och inte som högsta beslutande organ övergår till bolagsstämmor med bara tjänstemän som företrädare för kommunerna.

Björn Månsson är ordförande för SFP:s stadsfullmäktigegrupp i Helsingfors.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning