Markera er i säkerhet

Bild: Pressbild

Bristande medmänsklighet gör oss inte till bättre människor.

Knappt hade mina släktingar och vänner i S:t Petersburg markerat sig i säkerhet på Facebook i samband med terrordådet i metron förrän samma slags markeringar började strömma från mina vänner i Stockholm. Själv var jag i Tokyo.

Tiotusentals invånare promenerar hem genom S:t Petersburg, rapporterade medierna den 3 april. Tiotusentals stockholmare vandrar över broarna bort från city, läste jag den 7 april. Jag tänkte på kitaku konansha, ett begrepp som alla i Japan känner till. Så kallas de som har svårt att ta sig hem i en krissituation. Senast Tokyo var med om tusentals kitaku konansha var den 11 mars år 2011, då en stark jordbävning inträffade i Japan.

Mina bägge favoritstäder drabbades nästan samtidigt. Jag kunde ha varit bland offren. Då jag är hos min mamma i S:t Petersburg tar jag den ödesdigra metrolinjen dagligen. När jag är i Stockholm rör jag mig ofta på Drottninggatan.

Med en klump i halsen läste jag om den solidaritet som folk uppvisade. På ryska socialnätverk erbjöd man hjälp via hashtaggen #domoj (sv: hemåt), i Sverige hette hashtaggen #openstockholm. Många öppnade sina hem och hjälptes åt när staden stod stilla. Det gällde både i Petersburg och i Stockholm.

Desto sorgligare var det att vissa nordbor påpekade på Facebook att det ju finns en skillnad mellan Paris, Nice, London – och S:t Petersburg. "Visst är det synd om de oskyldiga, men ..."

Första gången jag var med om detta "men" var efter terrordåden i Moskvas metro år 2010. Detta "men" gör särskilt ont nu, när det gäller min födelsestad. Dehumanisering är ordet. Bland dem som dödades i Petersburg fanns inte bara ryssar. Där fanns en 20-årig ekonomistuderande från Kazachstan, en ung azerbajdzjanska som studerade psykologi. Där fanns Irina Mediansteva, en konstnär som tillverkade dockor. Hennes lilla dotter överlevde. Vem hade Irina röstat på? Det får vi aldrig veta.

Hatar vi ryssar? Kanske handlar vår bristande empati för ryska offer om att vi inte förstår dem, att de bara skakar lite på sig och går vidare som om inget hade hänt, skrev Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren i en krönika den 5 april. Två dagar senare drabbades Stockholm av en terrorattack.

Jag har förståelse för blandade attityder när det gäller ryska flaggan. Samtidigt tycker jag att det är beklagligt med den svartvita synen på Ryssland som kommit fram. I synnerhet bland svenskar som förkunnar alla människors lika värde. Kan man påverka nutidspolitiken genom att inte känna empati för vanliga människor?

Efter terrordådet på Drottninggatan hämtade Petersburgsbor blommor till Sveriges generalkonsulat. I deras ögon är Sverige ett trevligt land som de förknippar med Astrid Lindgren och Ikea. Tyvärr förekom även elaka kommentarer på ryska socialnätverk. Jag läste dem med avsky, men samtidigt tänkte jag: vi är i samma båt.

Så satt jag i Japan och genomled nyhetsrapporteringen. När som helst kunde Tokyo drabbas av en jordbävning, men det är inte samma som ett terrordåd. Japanerna har inte glömt saringasattacken i Tokyos metro år 1995.

Utebliven empati gör oss inte till bättre människor. Visa mera medmänsklighet nästa gång. Och kom ihåg att markera er i säkerhet på sociala nätverk.

Zinaida Lindén är författare.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning