Marken värms upp och torven bryts ner – kolet rymmer

Klimatförändringen har redan nått en sådan omfattning att dess verklighet inte kan förnekas. Därför måste alla åtgärder tas i bruk för att stoppa utsläppet av koldioxid och andra växthusgaser i luften.

Mitt i klimatbekymret blir folk förbryllade av skogsorganisationernas påstående att det bästa sättet att uppehålla och öka skogens kolbindningsförmåga är att fortsätta skogsbruket med kalavverkning och markberedning. Därför borde kalhyggen inte begränsas, inte ens i statsskogar, som är vår gemensamma egendom. Riksdagen håller på att debattera ett medborgarinitiativ om ärendet.

Redan i flera decennier har studenter i forstvetenskap undervisats om nyttan av kalavverkning och markbrytning, då uppvärmningen och luftväxlingen i marken ökar nedbrytningen av det organiska materialet, och som följd av detta frigörs näringsämnen till nytta för den nya trädstammen.

Plötsligt har dock den gamla självklara läran blivit ett problem. De organiska humusämnenas nedbrytning förorsakar kolutsläpp i luften i form av koldioxid. Faktum är att den största andelen av det organiska kolet i ett skogsekosystem ligger i marken, och betydligt mindre mängd finns i träbiomassan.

Med samma enkla logik har man argumenterat för torvmarksdikningar. Nedbrytning av torven främjar trädbeståndets tillväxt. Ingen var tidigare bekymrad över de massiva utsläppen av koldioxid i luften och tillflödet av humusämnen i vattendragen. Forskningen har först nyligen avslöjat magnituden av dessa miljöförändringar.

De gamla dogmerna om nyttan av kalhyggen och markbrytning hålls fortfarande i kraft inom den etablerade forstvetenskapen. Dock är det obehagligt att påminnas om den ursprungliga idén och syftet.

Kolets kretslopp är i centrum i dagens miljödebatt. Inom skogsbruket är det märkvärdigt att den officiella informationen, av till exempel Naturresursinstitutet Luke, nästan uteslutande lyfter fram det glada budskapet att en ökande tillväxt i våra skogar lagrar allt större mängder kol från atmosfären till trädstammarna. Med avsikt ignoreras slantens andra sida: att det intensiva skogsbruket förorsakar stora och irreversibla utsläpp av kol till atmosfären.

Brist på forskning är en del av den grymma situationen. Men det är inte en ursäkt för att tiga om problemet. Klimatförändringen har redan nått en sådan omfattning att dess verklighet inte kan förnekas. Därför måste alla åtgärder tas i bruk för att stoppa utsläppet av koldioxid och andra växthusgaser i luften.

Skogsorganisationerna och deras yrkesutövare, likaväl som forskare som sitter fast i de gamla lärdomarna, befinner sig i en svår situation. En sammandrabbning mellan branschens obestridda dogmer och naturprocessernas realitet är ett dilemma. Den hotar att förvandla den stora finska hjälteberättelsen om klok skötsel av landets gröna guld till ett sorgligt kapitel i historien om det allmänna naturplundrandet som håller på att leda vår planet mot klimatkatastrofen.

Erkki Lähde, professor emeritus i skogsmarkvetenskap, Hyvinge, Yrjö Norokorpi, docent i skogsvård, Rovaniemi, Heikki Simola, docent i miljövetenskap, Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning