Marginalisering blottas i dockvärlden

STOR MOT LITEN. Dockkonstnären Iida Vanittaja skildrar ensamma människor och deras habitat i sin nya föreställning på Nationalteaterns Omapohja-scen. Bild: Saara Mansikkamäki

DOCKTEATER

Kohtauspaikkoja kadonneille

Text: Regi, scenografi, dockor: Iida Vanttaja.

Ljud: Tuuli Kyttälä. Ljus: Harri Kejonen.

På scenen: Iida Vanttaja, Mila Nirhamo, Maria-Elina Koivula.

Premiär på Nationalteaterns Omapohja-scen 8.12.

En gammal, skrynklig farbror ligger och vrider sig under täcket. Är det dag eller natt? Det framgår inte i den lilla, dunkla lägenheten vars tapeter håller på att ruttna bort.

Dockkonstnären Iida Vanttajas dockor utstrålar mänsklighet. Hela farbrordockans livshållning förmedlas genom de nogsamma detaljerna: hans askgrå hud, den randiga flanellpyjamasen och sättet tyget veckas kring hans tunna ben.

En kort stund senare introduceras en tantdocka i människostorlek på Nationalteaterns Omapohja-scen. Med sina rynkor, brunmurriga klänning och diffusa rundningar på kroppen framstår hon som ännu mer fantasieggande.

Dockteaterföreställningen Kohtauspaikkoja kadonneille (träffpunkter för försvunna) kretsar kring marginalisering och människor som på olika sätt hamnar i utkanten av samhället. Ömt och inkännande skildrar Vanttaja ensamma människor och deras habitat. Den gamla damens hem är exakt iscensatt med en broderad duk, en näpen porslinsfigurin och en skramlande radio.

Skickligt styr Iida Vanttaja, Mila Nirhamo och Maria-Elina Koivula dockorna. Rörelserna är mjuka och organiska – man glömmer bort att deras dockkroppar är gjorda av död materia. Dockorna är fantastiska helheter, alla utrustade med en egen, magisk värld som publiken för ett ögonblick får chansen att kika in i. Underfundigt leker Vanttaja med proportioner. På scenen kan en människoarm framstå som grotesk och hotfull.

Men tyvärr är Iida Vanttajas och Antti Kaskis text inte lika stämningsfull som dockorna. Den är ställvis banal och stilistiskt oskarp. Det känns ibland som om de själfulla figurerna krymper och förlorar dimensionerna när de öppnar munnen.

Undantaget är scenerna på arbetskraftsbyrån, då texten glimmar till. Genom mötet mellan en liten arbetslös docka och en stor tjänsteman kritiseras vår nuvarande regering och dess nedskärningspolitik som på intet sätt kan påstås hjälpa den marginaliserade människan.

Tjänstemannen, som bär ett trist väntrum i dockskåpsstorlek på huvudet (underfundigt!), rabblar upp en byråkratisk ramsa som synliggör hur den arbetslösa förminskas och förvandlas till ett ansiktslöst socialskyddsnummer, blir någon som ska straffas och skuldbeläggas.

Den lilla dockvärlden visar sig vara en utmärkt plats för att blotta den här systematiska avhumaniseringen.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning