Marcus Groth: Jag går i strejk för klimatet

Bild: Cata Portin

Skådespelaren Marcus Groth lämnar scenerna och återvänder till dem först då Finland har en trovärdig klimatpolitik. Inte förrän vi går från förtvivlan till handling finns det något hopp, skriver han.

Kära publik,

ni som följt mig under de trettio år jag verkat som skådespelare på Teater Mars, på Lilla Teatern och de senaste dryga tio åren på Svenska Teatern.

Den 23 april kommer jag att spela min sista föreställning på antagligen ganska många år. Den 24 april går jag i scenstrejk för klimatet.

Jag kommer inte att beträda scenen igen förrän Finland har uppnått koldioxidneutralitet eller på ett mycket övertygande sätt visat att det finns en acceptabel tidtabell och politik för att uppnå det målet.

Jag hoppas att jag inte behöver avstå från mitt älskade yrke alltför länge men det kan, som ni alla förstår, i värsta fall dröja en tid.

När jag för tio år sedan insåg det pinsamma läge mänskligheten försatt sig i, beslöt jag att delta i kampen för en framtid för mina barn, det enda som verkligen har nån betydelse. Jag gick på Al Gores utbildning i Istanbul och blev en så kallad "Climate Presenter". Under det följande året höll jag en del presentationer i skolor, men sedan blev min klimatångest för stark.

Jag valde att titta bort. Jag valde att sluta läsa tidningar och följa med nyheter.

På många sätt var mitt liv under de här åren fantastiskt. Jag fick vara med om fantastiska produktioner och projekt på teatern och på andra håll. Jag hade en underbar tid med mina barn, jag gifte om mig och jag har ett lyckligt och på alla sätt tillfredsställande äktenskap, för att inte tala om att jag skaffat mig hund. Ändå har det någonstans i botten funnits en känsla av meningslöshet, av dåligt samvete och skuldkänslor, av att jag inte gjorde det jag egentligen borde.

Jag valde att titta bort i många år. Det hjälpte inte.

Men när Greta Thunberg fick nog och satte sig på Riksdagshusets trappor i Stockholm och började skolstrejka för klimatet i augusti 2018 tändes hoppets låga för första gången på väldigt många år i mitt bröst. För sanningen är den, mina vänner: det finns inget hopp, inte förrän vi går från förtvivlan till handling. Då vaknar hoppet, inte förr.

För en månad sedan deltog jag i ungdomarnas klimatdemonstration i Helsingfors. Jag såg tretusen ungdomar där de stod på trapporna framför domkyrkan. När de tågade längs Alexandersgatan mot Riksdagshuset, grät jag. När de första demonstranterna nådde Tre smeder och de sista ännu inte lämnat Senatstorget, insåg jag att om någon kan få till stånd en förändring så är det de här ungdomarna.

Och jag tror att de kommer att lyckas, de och alla deras vänner i 140 länder som också demonstrerade den marsdagen.

Om jag hade varit femton i dag, så skulle jag utan minsta tvivel sitta på Riksdagshusets trappa och skolstrejka varje fredag. Men jag är inte femton, och att strejka från teatern varje fredag skulle bara leda till att jag fick sparken inom några veckor. Så vad skall jag göra? Använda min konst för att sprida budskapet?

Det har vi gjort i tjugo år och nu har sanden i timglaset runnit ut. Klimatrevyernas, installationernas och dystopiernas tid är förbi. Nu krävs hårdare tag.

På vilket sätt skulle då vi skådespelare och konstnärer på ett effektivt sätt kunna stöda de unga och deras kamp? Om vi alla – skådespelare, musiker, dansare, bildkonstnärer; alla som sysslar med konst – skulle säga att vi konststrejkar för klimatet, och att vi återkommer först när Finland på ett trovärdigt sätt börjar uppfylla Parisavtalet, skulle det antagligen väcka en del beslutsfattare till insikt om klimatfrågans allvar.

Det är antagligen att begära lite väl mycket av mina kolleger, men jag insåg att åtminstone jag måste göra det. Trots att det känns som ett ganska stort offer – jag älskar nämligen teater, jag älskar att stå på scenen, och jag älskar att fördjupa mig i olika roller – så är det nog värt det. För när jag bestämde mig för att inte längre titta bort, fick livet plötsligt mening igen.

Klimatförändringen är inte rymdfysik. Om Greta Thunberg förstod vad det handlar om redan när hon var tolv, så kan det väl inte vara omöjligt för oss vuxna att göra det heller. Det är nämligen mycket enkelt: vi måste minska på koldioxidutsläppen och hålla kolen och oljan och torven där var den hör hemma, under våra fötter.

Men som Einstein en gång så vackert sade, så finns det två saker som är oändliga – den mänskliga dumheten och universum. Han tillade att han inte var helt säker på det där med universum.

Att motarbeta klimatförändringen är att göra motstånd mot dumheten. Det är också en fantastisk möjlighet att skapa ett bättre och jämlikare samhälle och att återta den demokrati som hela tiden naggas i kanterna.

Eftersom jag alltid varit en människa som tyckt om att ta mig an de största utmaningarna, både i mitt privatliv och inom min konst, så tycker jag att det här är en sak värd att kämpa för. Om mina barnbarn i en inte alltför avlägsen men ganska osäker framtid, ser tillbaka på min generation och mig, så blir det antingen med stolthet eller med förakt. Jag vill att de gör det med stolthet.

Tack för de här åren! Jag hoppas innerligt att vi ses snart. Om jag än en gång står på en scen och bugar mig inför er – då gör jag det inte för att ni applåderar, utan för att ni och jag, tack vare våra barn, till slut insåg stundens allvar och gjorde det som krävdes.

Marcus Groth är skådespelare och regissör. Under sin karriär har han bland annat vunnit statens stora scenkonstpris och belönats med utmärkelsen "årets teatergärning" för sin roll som Estragon i Beckets I väntan på Godot. Under flera år verkade han som professor i scenkonst vid Teaterhögskolan i Helsingfors och han har undervisat i hela Norden. Sitt sista framträdande innan klimatstrejken gör han som häxan i Hans och Greta på Svenska Teatern den 23 april.

Marcus Groth