Manuporter och muraler – Konsthallen Kohtas vågade utställning samlar konstnärers skräp och skatter

Den stora mängden material har delats upp i mindre helheter, placerade i vitriner eller på separata väggar. Pavel Mikushevs mural binder samman de personliga minnesmonumenten i en större kontext. Bilden är en installationsvy från First International Festival of Manuports. Bild: Jussi Tiainen

Konstnärer från världens alla hörn deltar i Kohtas utställning med manuports – ett naturligt objekt som människan av en eller annan orsak burit med sig. De 300 postade verken berättar personliga historier om det förgångna och framtiden.

UTSTÄLLNING

First International Festival of Manuports

Kohta, till 10.10.2021

Kohta vid det forna slakteriområdet Teurastamo har snabbt etablerat sig som ett av de mest intressanta utrymmena på Helsingfors konstfält, vilket bland annat uppmärksammats flertalet gånger av Helen Korpak i HBL. Den privatägda konsthallen har utmärkt sig både vad gäller ett unikt och fördomsfritt utställningsprogram samt en modig kuratering i ständig förnyelse. Egenskaperna kristalliseras i Kohtas tjugonde utställning då galleriet i stället för att satsa på ett stort och säkert kort väljer att ställa ut över 300 verk som per post skickats in från världens alla hörn genom ett open call.

Vibratorer och tumörer

De utställda verken är alla så kallade manuports – ett ord som inte hör till de flestas vardagliga vokabulär, även om de flesta av oss säkert vid något tillfälle har haft en sådan. En manuport är ett objekt utan egentlig funktion som en människa av en eller annan orsak har bestämt sig för att bära med sig – och ger därmed tinget en högst personlig mening. Oftast är det fråga om någonting organiskt som upphittats i naturen, till exempel en lustigt formad sten eller träbit, men kan också vara något som skapats av en mänsklig hand. I våras öppnade Kohta en global ansökan för självidentifierande konstnärer och uppmanade dessa att skicka in en egen manuport. I demokratisk och anti-institutionell anda har alla inkomna verk också inkluderats i helheten, som kompletteras av två nymålade muraler av konstnärerna Oscar Chan Yik Long och Pavel Mikushev.

Sammanställningen av de inskickade verken ger en inblick i hur konstnärer från 36 olika länder har tolkat samma ämne. Flera har tydligt inspirerats av världens äldsta hittills kända manuport: Makapansgatstenen som hittades 1925 i Sydafrika. Det är kanske inte så konstigt, då stenen var avbildad i det grafiska materialet för den öppna ansökan och användes som referenspunkt för hur stort objektet, som skickades in, fick vara (även om inte alla har hållit sig till dessa regler). Andra har skickat in sina verkliga manuports eller tillverkat nya pjäser i linje med utställningens tema. Vibratorer, minnen från Karelen och bilder på tumörer har aldrig verkat så självklara under samma tak.

Kuratering och urval?

Det stora urvalet verk ställer höga krav på kurateringen av utställningen. Vad som skulle kunna ha varit en fullständig sillsallad har genom löst tematiska grupperingar delats upp i mindre och mera lättillgängliga komponenter. En tjugo sidors verkförteckning lotsar med varierande framgång betraktaren i salarna och inkluderar förutom information om konstnären bakom varje verk även den text, som vissa har valt att ackompanjera sitt inskickade alster med, medan andra har låtit konsten tala för sig själv. Förklaringarna väcker tingestarna till liv och även de mest simpla föremålen får ett nytt lager av symbolik då det framkommer att de burits av sin ägare i åratal.

Kohta artikulerar hur de för att värna om konstnärernas frihet inte har låtit materialet genomgå någon som helst urvalsprocess och gör det till ett politiskt ställningstagande mot institutioners kontroll över smak och tycke. Tanken är god och välkommen i en hyperkontrollerad värld som handlar mera om makt och kapital än konst. Det förekommer en viss medvetenhet om att den sortens iscensättning som uppvisas inte kan likställas med ett totalt avsägande av ansvar, men samtidigt är det svårt att kringgå faktumet att också den här kurateringen bygger på medvetna och omedvetna val. Där vissa verk har fått en egen vägg har de tre videorna som skickats fått samsas om en och samma skärm, och kan därmed inte ses samtidigt i relation till varandra och resten av utrymmet.

Monumentala muraler

Som bakgrund för otaliga handflatsstora manuportars fungerar två specialbeställda monumentala muralkonstverk. Pavel Mikushevs fyrdelade prickmålning Mushroom Glow förenar det forntida och ornamentala med det framtida och avantgarde. Verket skapar en fungerande dialog mellan det gångna och det kommande, vilket också kristalliseras begreppet manuport – en uråldrig tradition som lämnar kvar något för eftervärlden. I relation känns Oscar Chan Yik Longs svartvita mural som visas i ett skilt rum både fysiskt och konceptuellt lösryckt från helheten även om den är imponerande i sig.

First International Festival of Manuports förkroppsligar uttrycket "den enes skräp, den andres skatt" och uppmanar till att uppskatta de små sakerna i livet som inte nödvändigtvis har en större funktion än sentimentalt värde. Samtidigt ges den konceptuella konstformen mail art, som fått ett uppsving under pandemin i och med begränsade resmöjligheter, en ny arena. I en värld av KonMarittande är hyllningen till den konstnärliga friheten och det onödiga en påminnelse om att allting inte behöver vara storslaget för att kännas.

Artikeln har uppdaterats 13.9 kl 11.08 med en justering av ingressen: konstnärerna är fler än 36.

Sofia Simelius

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning