Mantran i äldrevården

En åldring skickas hem från sjukhuset. Dagen därpå skulle hemvården göra ett besök, men den gamla öppnade inte dörren, och hemvårdaren hade ingen nyckel. Nästa dag hittade de anhöriga den gamla död.

Det här hände i Esbo, Helsingin Sanomat skrev om fallet för ett par veckor sedan.

I september avslöjades ett liknande fall i Hangö. Där besökte en kvinna sin före detta svärmor, som trots svår demens bodde hemma. Kvinnan möttes av urinstank, och fann den gamla i sängen, hungrig, törstig och i nedsölade sängkläder.

Hemvårdarnas kortfattade anteckningar visade att den 92-åriga kvinnan hade vägrat att gå på wc, låta sig tvättas eller byta lakan. Det var också osäkert ifall hon hade ätit någonting.

Hon avled senare på sjukhus.

Efter HS:s reportage har anhöriga och vårdare redogjort för sina erfarenheter både i insändare och i artiklar.

Den gemensamma nämnaren i rapporterna från äldrevårdens verklighet är tidsbrist.

Hemvårdarna som ofta är den enda mänskliga kontakten för en hjälplös, minnessvag och kanske sängbunden äldre har knappt tid till det allra nödvändigaste, byta blöja och ge medicin. Den mesta tiden går åt till att knappa på mobilen.

Nej, hemvårdarna hänger inte på Facebook, de rapporterar till det elektroniska övervaknings- och organisationssystemet.

De som berättar om sina erfarenheter är noga med att inte beskylla enskilda vårdare, det handlar om ett systemfel där de som ska stå för vården inte har möjlighet att göra sitt jobb så bra som de vill.

För knappt tre år sedan fick äldrevårdare svara på en enkät om hur de själva vill skötas när de blir gamla.

En sammanfattning av svaren är: inte som dagens gamla sköts. Önskelistan började på den mest grundläggande nivån: man ska få gå på toa när man vill. Blöjor ska bara användas när det är absolut nödvändigt. Det strider mot människovärdet att en gammal människa bara får gå på toaletten tre gånger i veckan.

Se där en kvalitetsmätare direkt från verkstadsgolvet.

Marja Jylhä som är professor i gerontologi vid Tammerfors universitet pekar på två mantran som styr dagens äldrevård. Det ena är att det alltid är bäst för en gammal människa att bo hemma. Det andra är att man ska respektera den gamlas egen vilja.

Men vad betyder "hem" undrar Marja Jylhä. Om en ensam, rädd och minnessvag åldring vistas på ett ställe som han eller hon inte längre känner igen, där man inte kan röra sig, inte kan hämta mat i köket eller öppna kranen för att dricka vatten, är det fortfarande "bäst att bo hemma"?

Och respekten för den gamles vilja? Vill någon verkligen ligga i sin avföring, eller är det en framglimtande rest av integritet och självbevarelsedrift att säga nej till en främmande människa? En sådan konfrontation är dessutom en stark signal om att det inte längre är "bäst att bo hemma".

I fjol gav Social- och hälsovårdsministeriet och Finlands kommunförbund ut kvalitetsrekommendationer om utveckling av servicen för äldre. Det är ett dokument som ska stöda kommunerna.

Men trots att man använder ordet "kvalitet" nämns ingenting om god och värdig ålderdom i förordet där syftet med rekommendationerna definieras.

Det mest konkreta som sägs är att kvalitetsrekommendationerna ska spara 33,5 miljoner euro fram till år 2019. Nyckelbegrepp är ökad hemvård och färre vårdplatser.

John-Erik Jansén Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning