Mänsklighetens omänsklighet

Terike Haapojas och Laura Gustafssons Museum of Nonhumanity är årets bästa och viktigaste utställning i Helsingfors.

Museum of Nonhumanity

Tiivistämö, Södervik, Gasverksgatan 1, byggnad 5. Till 29.9.2016.

År 2016 har bjudit (och bjuder fortfarande) på otroligt fina konstupplevelser i huvudstaden, men Museum of Nonhumanity tänjer, bänder, vrider, vänder på gränserna och transcenderar. Det temporära museet, vars månadslånga existens tyvärr redan lider mot sitt slut, är som ett kosmiskt svart hål, en akademisk men samtidigt emotionell upplevelse fylld av mörker och tätt tätt tätt packad information. En metaforisk läderhandske klatschad i besökarens ansikte, en gastkramande kall hand runt hjärtat.

Bakom Museum of Nonhumanity finns duon Terike Haapoja och Laura Gustafsson, konstnär respektive författare, som tillsammans skapar konst som ifrågasätter vår antropocentriska världsbild. Haapoja och Gustafsson har tidigare producerat Museum of the History of Cattle, en helhet i vilken världshistorien skrivs utgående från kon. Vad som för många kan låta som ett skämt är den totala motsatsen: en alternativ historieskrivning som åsidosätter människan och använder sig av ett helt annat däggdjur som utgångspunkt.

I Museum of Nonhumanity bearbetas och breddas temat. Djuret finns med som symbol och som metafor, men i fokus står mänskligheten och det som vi gett namnet "omänsklighet". Haapoja och Gustafsson visar att detta begrepp inte är en mänsklig avvikelse som ordet låter förstå, utan en högst integrerad del av mänskligheten.

Makt och ondska

I Söderviks gamla fabriksområde, som för drygt en månad sedan inhyste den uppspelta musikfestivalen Flow, agerar Tiivistämö som nedstämd museibyggnad. Själva utställningen är en installation bestående av sju stora projektioner, tre små skärmar och musik av Olivier Messiaen (1908–1992). Projektionerna och skärmarna är synkroniserade och skapar tillsammans en helhet på cirka 70 minuter som spelas i loop under museets öppethållningstider. Denna dryga timme är indelad i 14 kapitel, som behandlar olika teman. De sju projektionerna (och tre små skärmarna) är vinklade så att de inte kan ses på samma gång, utan betraktaren får röra sig fram och tillbaka och febrilt försöka ta in allt. Merparten av projektionernas innehåll är text. Text, text, text.

Det är inte meningen att man ska hinna uppfatta allt, Haapoja och Gustafsson använder sig tidvis att relativt snabba klipp så att hjärnan inte hinner processera all information.

En röd tråd i utställningen är människan som statistik, individen reducerad till ohyra. Här behandlas den kalla systematiken och statistiken i Nazitysklands folkmord, Rwandas folkmord i vilket de massakrerade 800 000 Tutsi-offrena liknandes vid kackerlackor av sina Hutu-bödlar, manliga filosofers arroganta definitioner av djur som slavar, äcklet och hatet mot finska inbördeskrigets kvinnliga deltagare och Belgiens groteska förslavning och utsugning av Kongo under Leopold II:s styre. Bland annat.

Under ytan sjuder det, det finns så mycket tankeväckande i Haapojas och Gustafssons presentation av sitt material att det knappt går att processera. Intelligensen i Museum of Nonhumanity är förbluffande, det enorma jobb som måste ligga bakom utställningen fyller en med respekt, men också av förtvivlan över insikten att det massiva materialet bara är toppen av ett isberg. Ett isberg som är en svart dallrande massa av ondska och maktstrukturer.

Blodisande "neutrala" definitioner

En stor del av textmaterialet är "neutrala" definitioner på ord ur ordböcker som Encyclopædia Britannica. Det är otroligt hur rätt kontext kan göra något så enkelt så blodisande.

Hela Museum of Nonhumanity är i själva verket relativt återhållsam och minimalistisk. Det gör det hela så mycket mer effektivt, det finns inget som avleder från det sjuka i materialet. Som när chefen för en finländsk köttlobbyorganisation – som verkar obehagligt lik USA:s hysteriska och förryckta vapenlobbyorganisation National Rifle Association – i en intervju säger att kvinnor inte är lämpade för arbete som slaktare.

Eller när Gud i ett engelskspråkigt citat ur Första Moseboken säger till Noa att allt liv på jorden är skapat som kött för denne (i svensk översättning är citatet snäppet mildare, "allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda"). Eller som när Guido Gryseels, direktör för Belgiens kungliga museum för centrala Afrika vidhåller att Belgien utvecklade Kongo och civiliserade det – vid sidan av folkmordet på 10 miljoner invånare.

Museum of Nonhumanity är en mesmeriserande, omskakande och pedagogisk upplevelse. Det är en installation som presenterar fakta och låter betraktaren associera och processera själv. Framför allt är det ett stort verk om förtryck, om dehumanisering, om förslavning. Ett verk som behövs. Ett verk som kan förändra.

Helen Korpak Konstkritiker

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24