Månsasbor undersöker kärlekens väsen

Kärleksforskare. Janika Takkula spelar forskaren som inte vet vad kärlek är och som undersöker ämnet ur alla tänkbara synvinklar.Bild: Neena Villberg

Nationalteaterns kärleksföreställning är som ett vetenskapligt projekt, där en forskare försöker ta reda på vad kärlek egentligen är.

Scen

Tunne nimeltä rakkaus

Regi: Eveliina Heinonen. Dramaturgi: Juho Gröndahl. Scenografi och dräkter: Tomi Flyckt. Ljud: Antero Kemppi. Ljus: Harri Kejonen. På scenen: Riikka Hyvämäki, Kalevi Kaivola, Milla Koistinen, Margareta Kvickström, Tiina Lehto, Kirsi-Marja Lähteenoja, Maarit Oskarsson, Rosa Oskarsson, Sanna Oskarsson, Anette Pimenov, Susanne Rantanen, Kari Saranpää, Riitta Silvo, Aino Sorsa, Anne Sorsa, Janika Takkula, Virpi Toivonen, Sakari Topi.

Inom ramen för Nationalteaterns treåriga publikprojekt Maunulan maisema har Månsasbor under våren och hösten i workshoppar arbetat med temat kärlek. Resultatet, föreställningen med namnet Tunne nimeltä rakkaus, hade premiär i Månsas i torsdags och spelas senare i november på Nationalteaterns Willensauna-scen.

Föreställningen har formen av ett vetenskapligt forskningsprojekt. Kärleksforskaren (Janika Takkula) försöker ta reda på vad kärlek egentligen är. Hon har själv ingen erfarenhet av kärlek, och därför har hon en forskningsgrupp (Månsasborna i olika åldrar) som hjälper henne undersöka ämnet.

Men först görs ett kontrakt med publiken, ett löfte som har formen av en vigselceremoni: vi säger ja till att betrakta och bedöma de uppträdande med kärlek och respekt. Vi sitter i cirkel kring dem och ser dem i ögonen. Det är intimt, vackert.

Via olika scener undersöks sedan temat kärlek ur olika vinklar. Bland annat har tre personer i gruppen fått välja var sin scen ur en film som berört dem särskilt mycket: vi får se bitar ur Paraplyerna i Cherbourg, den animerade filmen Up samt Kaurismäkis Kauas pilvet karkaavat. Personerna berättar sedan för forskaren varför de valt dessa scener, och publiken inbjuds att delta med egna erfarenheter. Premiärpubliken är rätt timid, men några kommentarer delges i alla fall. Kärleksforskaren får viktig information om kärlekens väsen.

Skrämmande?

Efter pausen följer ett seminarium som spårar ur, då forskaren antastas av de mörka väsen som symboliserar det farliga med kärlek – eller kanske bristen på kärlek? Vitklädda, nersotade kvinnor med tom blick spökar för henne, skrämmer henne. Slutligen visar det sig ändå att de inte är något att vara rädd för, och även forskaren får uppleva hur kärlek känns. Kanske som en fjäderlätt beröring eller ett prassel kring huvudet?

Vi möter också – så klart – Romeo och Julia, men på ett fräscht sätt, då deras berättelses status som måttet för sann djup kärlek ifrågasätts och ställs invid vardagliga former av kärlek: att gå till butiken, att vika lakan, att se på teve tillsammans.

När vi som avslutning får gå runt i salen och ta del av de uppträdandes egna monologer om vad kärlek är, är jag slutligen såld. Vilken berörande, tänkvärd och kreativ föreställningen regissören Eveliina Heinonen har fått till stånd med denna ivriga grupp amatörer. I gruppen finns de som verkligen kastar sig in med hull och hår, och inte minst Takkula gör en övertygande roll som forskaren.

Allra sist får vi göra ett nytt löfte: att behandla oss själva med kärlek och respekt. Det är en god påminnelse om att självkärlek är oerhört viktig vid sidan av kärlek till andra.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00