Människan och välfärdsstaten

Byråkrat i sängen. Matti Olavi Ranin är byråkraten som skär bort allt onödigt från sjukvårdsbudgeten. Pertti Sveholm funderar på vad som blir kvar.Bild: Tapio Vanhatalo

Så här mycket kostar det, så här mycket pengar finns det. Ekvationen går inte ihop. I Luonnon laki på Helsingfors stadsteater står välfärdsstatens framtid i fokus – åtminstone i första akten.

Luonnon laki (Naturens lag)

Av Kari Hotakainen. Dramatisering: Sami Keski-Vähälä. Regi: Milko Lehto. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Riitta Röpelinen. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Maura Korhonen. Mask och hår: Tuula Kuittinen. På scenen: Pertti Sveholm, Iikka Forss, Sari Haapamäki, Sanna-June Hyde, Matti Leino, Matti Olavi Ranin, Leena Rapola, Matti Rasila, Ursula Salo, Marjut Toivanen

Premiär 27.1 på Helsingfors Stadsteater

Det inleds med en liten maktkamp. Döden är involverad, förstås, och hela ensemblen som turvis agerar berättare. Men det är när en tilltufsad Pertti Sveholm äntrar scenen och presenterar sig som Rautala som händelseförloppet kan börja. "Jag är för fan huvudpersonen, hjälp mig nu in i bilen så vi kommer i gång", säger han, med medelåldersmannens bergsäkerhet om att det är han som är navet i berättelsen.

Och in bilen kommer han, en bil som kort därefter kör en frontalkrock som trasar sönder Rautalas kropp. Men döden blir snuvad på konfekten denna gång. Rautala sågas ur bilen, förs till sjukhuset med helikopter och lappas ihop under en elva timmar lång operation. Sedan börjar rehabiliteringen.

Kari Hotakainen var själv med om en motsvarande allvarlig bilolycka som blev utgångspunkt för romanen Luonnon laki (2013). Sami Keski-Vähäläs dramatisering håller sig nära Hotakainens idiom, och alla bekanta ingredienser finns med. Den svarta humorn, de satiriska slängarna, den sirapssöta melodramatiken och de svåra mänskorelationerna. I Milka Lehhtos regi förstärks spretigheten ytterligare, då det bjuds på allt från revyaktiga sångnummer till samhällskritiska monologer.

Trots spretigheten är det en föreställning som mestadels lyckas balansera på sin ganska slaka lina. Intresset upprätthålls genom snabba byten mellan de olika perspektiv Hotakainens berättelse erbjuder.

Skattesmitare

Pertti Sveholms träffsäkert porträtterade Rautala är en välbekant figur. Han är den självtillräckliga vita medelåldersmannen med ölmage och eget företag. Han har aldrig behövt hjälp av någon och föraktar alla som inte klarar sig själv. Följdriktigt har han gjort sitt yttersta för att betala så lite skatt som möjligt, via svartjobb och fiffel med kvitton.

På sjukhuset öppnas hans ögon, åtminstone i små glimtar. Han lider av hallucinationer, där diverse byråkrater härjar vilt. Matti Olavi Ranins nedskärningskonsult är en viktig sådan. Han berättar kalla fakta för Rautala. Så här mycket kostar det, så här mycket pengar finns det. Ekvationen går inte ihop.

Samtidigt förfaller sjukhuset allt mer, det börjar droppa från taket, strömmen går, personalen permitteras. Detta gestaltas snyggt i Janne Siltavuoris pragmatiska scenografi. Snart finns bara sköterskan Laura kvar. Ursula Salo är utmärkt som denna temperamentsfulla och effektiva vårdare. Hon behandlar Rautala som det barn han är, gör i varje stund det som måste göras. Tills också hennes mått till slut är rågat.

Med finns också Rautalas gamla föräldrar och hans idealistiska dotter. Dessa sidokaraktärer blir mindre intressanta än Rautala och hans kamp med sina demoner, kanske för att de blir så utpräglade karikatyrer.

I andra akten tillspetsas det samhällskommenterande draget, och allt från invandring till köttkonsumtion blir stridsäpplen. Här någonstans tappas det viktigaste och intressantaste spåret också bort, nämligen diskussionen om välfärdsstatens framtid och människans obotliga hybris.

Martin Welander

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00