Människan fastnar i packisen

Recensenten blir smått besatt av Heidi von Wrights nya diktsamling: vill tillbaka in i de vita ytorna, till det svarta sotet och kolen, till det dova borrandet i isen.

Heidi von Wright

som om m

Schildts & Söderströms

2016

Wrangels ö i Norra ishavet, norr om nordöstligaste Sibirien, nås med helikopter om vintern och isbrytare om sommaren. Kvar från den sovjetiska bosättningen står husruckel med fönster förtäckta och spetsade med spik för att hålla isbjörnarna borta. I den arktiska tundran, ett strikt naturskyddsområde, ligger rostiga maskiner och bränsletunnor, mitt på ön resterna av ett bergskristallbrott.

Jag tror att det är denna ö Heidi von Wright skriver om i inledningsdikten till sin nya diktsamling. Det är en stenig och frusen plats för "isbjörnar sälar lämlar", som sett människor anlägga handelsplats, fiskeläger, militärbas, väderstation och forskningsstation. Sedan har de "kommit bort och förblivit borta". Här var mammutarnas sista utpost.

Det arktiska, brungråvita landskapet lever kvar i min läsning, men kanske är det orättvist att nåla fast boken på kartan så här. För om vi hos von Wright brukar befinna oss i konkreta och nära miljöer – innanför hemmets fyra väggar, i skärgården eller på tågresa mellan Åbo och Vasa – är det i hennes nya dikter mera oklart var vi är. Inga vardagsföremål som binder oss till någon särskild plats. Vi har hav och vi har is.

För sent, förfelat, förgånget

Heidi von Wrights poesi har för mig länge varit ett behagligt, lugnt rum att återkomma till, och ändå tycks den alltid vara skriven mot en stor oro. Jag ser hennes dikter som tankesonderingar, som försök att hantera den våda som varandet i världen är. Här i den sjätte diktsamlingen mullrar en hotfull underton om misstag och misslyckanden, en vag domedagskänsla av för sent, förfelat och förgånget. Som i en glimt av klimatkrisen glider ismassorna ner i havet: "det varma sänker sig mot jorden".

Bokens titel, som om m (vackert, eller hur!), omfattar flera teman i von Wrights författarskap. Så som bokstäverna en efter en skalas bort har von Wrights dikter blivit allt mer reducerade – "avlägsnat det onödiga", heter i förra samlingen zon (2014). Men orden "som om" multiplicerar också det möjliga. Med dem kan vi framkalla motsvarigheter, paralleller, en annan verklighet. Här återkommer de i rubrikerna till bokens sex avdelningar, kanske som ironiska kommentarer om mänsklig hybris och äregirighet: "som om motivet (var motiverat)" eller "som om makten (var en självklarhet)". von Wright låter människan fastna i packisen, segla i cirkel:

ni tog er tid att beskriva

förklara

förväxla

förinta

nej inta

sedan stor ni där

det här är allt ni minns:

ingenting

Men von Wrights "som om" släpper också taget, lossnar från logiken. I varje stavelse finns en tyngd, och samtidigt en lösryckthet, en förlorad förankring och sömngångaraktighet. Som vid åsynen av ett vidsträckt snölandskap, så vitt och oändligt att ögat tappar orienteringen. Dikterna är som korta, svävande bildsekvenser, ostadiga i skärpan, eller som ett förstummat tal, fulla av tankspriddhet och tystnad. Som störningar i allt detta ogripbara klipper von Wright in fraser från företagsjargong – ett grepp som i mitt tycke inte riktigt blir någon organisk del av helheten.

Men jag får erkänna, jag är smått besatt av den här diktsamlingen. Jag vill tillbaka in i de vita ytorna, till det svarta sotet och kolen, till det dova borrandet i isen. Och framför allt till de dikter jag ännu bara ser i oskärpa.

Anna-Lina Brunell

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00