Människan är en art bland andra

Anni Klein regisserar pjäsen Den andra naturen som handlar om människan som art och hennes förhållande till andra djur.Bild: Leif Weckström

Fyra skådespelare, fyra masker, trettio röster och lika många peruker – så tar Pipsa Lonkas existentiella, tragikomiska pjäs form på Viirus under ledning av Anni Klein.

På lördag har Pipsa Lonkas nya pjäs Den andra naturen premiär på Teater Viirus. I föreställningen fortsätter Anni Klein tillsammans med ljuddesignern Heidi Soidinsalo att utforska den playback-estetik som de arbetat med sedan år 2012, då de gjorde pjäsen Play alter native på Viirus. I kritikerhyllade Wunderkinder som gjordes i samarbete med Teater 90°och Wauhaus-kollektivet år 2016 (och som också gästspelade på Viirus i höstas) utvecklades konceptet till det som det är nu.

Det handlar om en speciell stil där pjäsens repliker spelas in på förhand och där skådespelarna dessutom bär masker som täcker hela ansiktet (både i Wunderkinder samt nu planerade av Laura Haapakangas). Deras uttryckssätt är därmed väldigt begränsat – de kan inte använda den egna rösten eller miner för att gestalta sina karaktärer, och fokus blir därmed på det fysiska uttrycket. Väldigt små rörelser och gester blir betydelsebärande, precis som blicken som blir extra uttrycksfull och berörande. Den här estetiken används på flera håll i världen just nu - av bland andra norska Vegard Vinge och tyska Susanne Kennedy – upptäckte Klein och Soidinsalo under arbetet med Wunderkinder.

Anni Klein berördes av Lonkas poetiska, existentiella text direkt.

– Texten behandlar människan som art, inte som individer, och människans förhållande till andra arter. Där förekommer trettiofem personer plus många djur och en hel mängd olika platser, och jag antog den som en utmaning. Hur kan man göra teater av det här? Hur kan man förmedla den här anonymiteten, känslan av en flock, på scenen? Vi tänkte att om vi använder playback och masker kan vi skapa en brokigare skara människor än vad skådespelarnas kroppar kan representera. Dessutom är det enklare att behandla hur vi representerar djur – vi kan ha en Ritvas röst, och vi kan ha en hunds röst, berättar Klein.

Förutom att de fyra skådespelarna Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas och Oskar Pöysti spelar sju karaktärer var och har lika många röster, används trettiofem olika peruker.

– Utseendet förändras radikalt med dem, och så med gester och de olika rösterna och skådespelarens habitus blir de olika karaktärerna levande. Man tappar greppet om vem som är vem på scenen – vi har haft personer som känner skådespelarna väl i publiken och som inte vetat vem som spelade vilken karaktär. Frågan om individen blir intressant genom det här.

Playbackens och maskernas effekt är en svårfångad blandning av något lite skrämmande och onaturligt, och samtidigt något fascinerande äkta.

– Ja, det är bekant och främmande på en gång, unheimliche. Ambivalent och kanske lite obehagligt. Men maskernas konstgjordhet gör på något vis vissa saker mer sanna, säger Klein.

Är föreställningens fokus mera på det tekniska genomförandet eller på innehållet?

- Jag hoppas att de flätas samman och blir ett, så att man inte kan granska dem skilt.

Utmärkande för stilen är att ljudet har en central roll och är liksom fäst vid skådespelarens kropp. Även ljuset och det fysiska rummet spelar en viktig roll. Klein säger att hon och arbetsgruppen – vid sidan av henne själv och Soidinsalo även ljus- och videoplanerarna Jani-Matti Salo och Mark Niskanen - arbetar kollaborativt, vilket är centralt för pjäsens människosyn. Människan är bara ett element på scenen och helheten består av många andra krafter.

– En intressant fråga är hur man kan behandla djurfrågor i teatern som historiskt är så starkt människocentrerad och bygger på språket. Hur gör man plats för allt icke-mänskligt på en scen fylld av språk?

Språk innehåller också Den andra naturen: kring trettio personer har läst in de olika replikerna. En del är proffsskådespelare, de flesta är amatörer. De medverkande är valda så att en präst läser en prästs repliker, en journalist är en journalist, en rik man är en rik man, och så vidare.

Vana, döden, djuren

Den andra naturen är en episodpjäs utan sammanhängande handling. I stället byggs pjäsen upp kring några övergripande teman: Pipsa Lonka arbetar med ämnesfält som hon skriver omkring. Pjäsen är som ett kollage, även om några karaktärer återkommer i flera av scenerna.

– Den har likheter med Roy Anderssons filmer, både till struktur och till stämning. Den är både tragisk och väldigt rolig. Den är vemodig men scenerna har mycket situationskomik och de är ofta absurda. Just nu försöker vi finna balansen mellan de sorgliga och det komiska, så att det inte tippar över åt någondera hållet, säger Klein en dryg vecka före premiären.

Pjäsen behandlar bland annat hur vi vänjer oss vid saker och tillstånd – hur vi vänjer oss vid döden omkring oss, vid livet, vid ojämlikhet och orättvisa. Den granskar också den skillnad människan har skapat mellan sig själv och andra djur.

En som inspirerat både Lonka när hon skrev pjäsen och Klein under regiarbetet, är filosofie doktor Elisa Aaltola och hennes böcker Johdatus eläinfilosofiaan samt Empatia - myötäelämisen tiede (skriven tillsammans med Sami Keto), som behandlar vad empati i samhället innebär. Det är mjuk radikalism, säger Klein.

– Också feministisk teori känns relevant för de här frågorna, alltså vilka skillnader som ses som grundläggande, vem som stängs utanför. Hur ska vi tänka på alla dem som lever här vid sidan av oss och som nu dör ut i snabb takt? Här blir också frågan om människolivets och hela jordens ändlighet aktuell.

Elisa Aaltola diskuterar pjäsens tematik tillsammans med Laura Gustafsson efter föreställningen den 25 april.

Fakta

Anni Klein

Född: 1982

Bor: Helsingfors

Utbildning: Teaterhögskolans regilinje, utexaminering 2009.

Gör: Regissör och koreograf. Grundande medlem i Wauhaus-kollektivet som skapar helhetsverk i gränslandet mellan dans och teater. Lärare på Teaterhögskolan sedan 2013. Vice-ordförande för Hangö Teaterträffs styrelse sedan 2016.

Aktuell med: Regisserar Den andra naturen på Teater Viirus, premiär 3.3. I vår sätter Wauhaus upp föreställningen Fluids i samarbete med Sõltumatu Tantsu Lavan i Tallinn. Wauhaus fick år 2017 statspriset för scen- och utövande konst.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33