Mångskiftande ny kvartett

Adele Sauros och hennes kvartett gick hela vägen från lyriskt, melodiskt och impressionistiskt till expressionistisk hårdsväng och spel utanför tonala gränser.Bild: Sonja Vainiopää

Adele Sauros verkar vara mindre belastad av traditionen än unga saxofonister överlag. I synnerhet på sopransaxofonen är hennes uttryck personligt, skriver Jan-Erik Holmberg.

Adele Sauros Quartet

Restaurant Laulumiehet, 23.1

Konsertserien Jazzanti startade starkt med huvudsakligen unga krafter. I den 26-åriga saxofonisten Adele Sauros nya kvartett spelar de lite äldre, basisten Vesa Ojaniemi och trumslagaren Tuomas Timonen. Vid flygeln sitter den evigt unge Seppo Kantonen.

Helsinki Jazz r.y. har arrangerat konserter i den anrika funkissalen i Laulumiesten talo åtminstone sedan år 2010. Helsinki Jazz r.y. bildades som Akateeminen Jazzkerho vid Helsingfors universitet i slutet av 60-talet och det verkar som om samma gamla goda krafter än sitter kvar i publiken.

Oftast är det fråga mer eller mindre rytmiskt och tonalt fria sammansättningar i Jazzanti, men Sauros kvartett var mångsidigare än så. De gick hela vägen från lyriskt, melodiskt och impressionistiskt till expressionistisk hårdsväng och spel utanför tonala gränser. Sauros är klart en ny röst inom jazz som det lönar sig att följa med. Hon spelar både tenor- och sopransaxofon och särskilt på sopranen är uttrycket personligt. Sauros verkar vara mindre belastad av traditionen än unga saxofonister överlag. Exempelvis lät hon inte nästan alls som Coltrane.

All musik var av Sauros. Kompositionerna, vilka innehåller både längre minutiöst skrivna delar och improviserade avsnitt, är intressanta med sina många delar, fina detaljer och kreativa harmonier.

Kantonen hade en stark roll i bandet med många solopartier, både skrivna och improviserade. Sauros nådde inte upp till samma intensitet i sina solon, men det är väl inte så oväntat med tanke på scenerfarenheten.

Dämpade kulminationer

Ojaniemi, som är bekant bland annat från Kasperi Sarikoskis Nuance samarbetade fint med de övriga musikerna och höjde bandets puls. Timonen arbetade däremot tidvis på ett annat sätt. I lugnare partier bröt han rytmerna för mycket genom polyrytmik och ett par gånger dämpade han kulminationer. Varför så försiktig – en respons till en minst sagt saktmodig publik eller en förhandsattityd i förhållande till att man inte brukar hårdsvänga på Jazzanti?

Trumsolot över Kantonens ostinato var däremot kreativt och välspelat och i extranumret Bird Killer kom hela bandet slutligen loss ordentligt med walking bas, multifoner från sopranen och Kantonen i Waldo Williams, Hasaans och Cecil Taylors anda.

Innan det hördes bland annat I Have A Crush on You, som förde tankarna de skivor med låtar av Shorter som Miles gjorde innan sin elektriska period och en flerdelad helhet som saxofonisten presenterade genom devisen "jokaisella meistä on sisällä kipua" (ungefär: Var och en av oss har en inre smärta).

En saxofonmelodi över ett pianoostinato inledde detta stycke som därefter övergick i ett längre solopianoavsnitt som förde tankarna till Brad Mehldaus pianism. Därefter spelade hela bandet en lite progressivt pompös men övertygande del för att avrunda med fri form och altissimospel.

Vihreä sade förnöjde genom Metheny-lik americanastämning och utomordentligt uttryck från sopransaxofonen.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33