Mångsidigt nygammalt på Baltic Jazz

Scott Hamilton bjöd på rejäl standardjazz.Bild: Pressbild

Baltic Jazz, Parken, 9.7

Jukka Perko Hurmio 2.0 inledde picknickkonserten i parken med finsk schlager i jazztappning.Version två av bandet, som år 2000 i kvartettform gav ut skivan Music of Olavi Virta, är en kvintett med Perko (altsax), Antti Lötjönen (kontrabas) och Teppo Mäkynen (trummor) och de lite yngre Kasperi Sarikoski (basun) och Ville Vannemaa (barytonsaxofon).

Arrangemangen är välgjorda och följer inte invanda spår. I stället bjuds man på både intrikata dissonanser och distinkta konsonanser i det polyfoniska harmonibygget. Rytmiken är mångskiftande och svängen väloljad utan att ge intryck av tvingad uppjazzning.

Bland styckena hördes Metsäkukkia, Tulisuudelma (Kiss of Fire) och Siks oon mä suruinen. Alla är inte ursprungligen finska, men nog så populära här sedan länge att man ibland glömmer ursprunget. Exempelvis kan Metsäkukkia ha skotska eller ryska rötter.

I Tulisuudelma var Lötjönens bas huvudstämma. Han spelade a­delarnas tema över Mäkynens flitiga vispkomp och fortsatte med solo i friskt tempo. Efter Perko avslutade Mäkynen stycket med ett solo som inte längre överraskar, men nog smakar. Med mjuka klubbor delade han tydligt in fraserna genom att interpunktera med tystnad. Juokse sinä humma blir lätt ett humorstycke, oavsett av avsikt, men kvintetten visade att man även kan framkalla oanad spänning och mystik från Tapio Rautavaara ­ sången. Blåsarna lät som en improviserad ensemble ovan Lötjönens repeterade basfigur. Hornen antydde också blåsriffen från Miles Davis stycke Milestones innan Vannemaa lät dramatiken strömma ur den större saxofonen. I avslutningen Poika varjoiselta kujalta fanns pojken, av bland annat Mäkynens Vernel Fournier-komp att döma, på en skuggig gränd i New Orleans. Det är svårt att tänka sig musik som skulle passa bättre en vacker sommareftermiddag under lönnarna och björkarna i lunden.

Scott Hamilton (f. 54) är en av få musiker i sin generation som i stället för fusion började spela äldre jazz. Han klandrades i tiderna för att låta för mycket som Ben Webster, men på Baltic lät han även som Dexter Gordon om man nu vill jämföra. Det finns ju i dag betydligt fler saxofonister som låter som John Coltrane. Rejäl standardjazz var det i alla fall fråga om och välexekverad, trots att det var fråga om ett hopplockat band. De övriga musikerna var den norske pianisten Magne Arnesen, Hans Backenroth från Sverige på bas och Kristian Leth vid trummorna.

Bland låtarna fanns några intressantare val som Erroll Garners gospelbetonade Shake It But Don't Break It och Summer Wind. Lite trubbel blev det i Trubbel, då Hamilton plötsligt inte mindes temat, men efter att Arnesen drog igenom det, släpade saxofonisten fint, nästan som Dexter.

Det ambitiösa amatörbandet SUMU Big Band från Åbo underhöll med stråkar och Antti Sarpila som klarinettsolist. Tjugo år arbete av dirigenten Rami Koskinen har inte gått i spillo. Om vissa låtar i repertoaren bör dock sägas, att det helt enkelt låter fånigt då man jazzar upp Tjajkovskij, Bizet eller Puccini.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00