Mångsidig bild av en extraordinär begåvning

Jutta Seppinen. Bild: Pressbild

Lyrandirigenten Jutta Seppinen hade sannerligen inte valt den lättaste vägen för sin examenskonsert med Sibelius-Akademins symfoniorkester, men å andra sidan gav helheten en relativt mångsidig bild av hennes dirigentpersonlighet.

Sibelius-Akademins symfoniorkester i Musikhuset 1.10. Dirigent: Jutta Seppinen. Solist: Milla Mäkinen, sopran. Ravel, Haapanen, Strauss.

Att inleda med Ravels störtsköna Gåsmors sagor kan inte slå fel, förutsatt att man har den rätta känslan för estetiken. Och det hade Seppinen, som trollade fram en uppsjö läckra schatteringar med sina sensitivt spelande musiker. Att nyttja närapå fullstor stråkbesättning med hela nio kontrabasar var onekligen att ta i, men helhetsklangen kändes ändå inte baktung.

Att hon därtill valt en komposition av maken Perttu Haapanen visade sig föga problematiskt då det handlade om ett fullödigt konstverk. Sångcykeln Ladies' Room (2007) är ett idé- och stilmässigt mångbottnat stycke med texter hämtade från Bibeln, Google, Scotland Yard, Paul Celan, Seppinens barnrelaterade dikter samt Haapanens egna nonsenstexter som hommage till schizofrena konstnären Adolf Wölfli.

Något av ett postmodernt upplägg, med andra ord, som effektivt balanseras upp av Haapanens modernistiska tonspråk, som dock tar sig avsevärda uttrycksmässiga friheter och på ett upplyftande sätt höjer sig över regler och konventioner och möter de väsensskilda texternas gemensamma nämnare, en hudlös sårbarhet, på ett lika fruktbart som tankeväckande sätt.

Den på tidig och ny musik specialiserade Milla Mäkinen stod för en starkt berörande tolkning av den utmanande vokalstämman. Man kan förstås fråga sig hur meningsfullt det är att i just detta sammanhang göra ett stycke skrivet för en nitton personers kammarensemble, men om inte annat bevisade de medverkande ungdomarna, liksom Seppinen, hur naturligt ett nutida estetiskt uttryck tycks vara för dem.

Vågad chansning

Den verkligt vågade chansningen var ändå Richard Strauss allt annat än lättolkade och -spelade symfoniska dikt Ein Heldenleben. Friskt vågat allt vunnet, tycks Seppinen dock ha resonerat och hon fick en maximalt positiv och hängiven respons från sina alerta musikerled med nio valthorn och konsertmästaren Johanna Rautakorpi, som tolkade det krävande violinsolot med känsla och finess, i spetsen.

Seppinen verkade framförallt ha analyserat partituret oerhört noga och gjort fullständigt klart för sig inte bara vad hon ville ha sagt, utan även på vilket sätt och med vilka medel. Tempona, befriande friska i inledningen, gav ett välavvägt intryck och tolkningen kändes överlag vettigt balanserad mellan det till synes spontant emotionella och mer lågmält reflekterande.

Steget från kördirigentpallen till orkesterpodiet – och tvärtom – kan vara nog så vanskligt men Seppinen är en extraordinär begåvning, en ypperlig mezzosopran till råga på allt, och hon ger sin relativt ringa orkestererfarenhet till trots ett nog så vederhäftigt intryck. Plastiken kan stundtals te sig onödigt vidlyftig, men det är ändå en försumbar detalj i en på så många sätt imponerande helhet.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning