Mängden död ved borde öka i alla ekonomiskogar

Bild: Wilfred Hildonen

Då klimatförändringen flyttar vegetationszonerna med hisnande fart, är det inte alls säkert att ett genetiskt ensidigt plantmaterial är den bästa lösningen.

Skogsbruksingenjör Carl-Johan Jansson hävdar (HBL Debatt 1.4) att kontinuitetsskogsbruk inte kan bedrivas klimatsmart och förespråkar i stället vanlig odling av jämnåriga trädbestånd som slutligen kalavverkas.

Jansson hänvisar bland annat till "Naturbruksinstitutets senaste rön" på ett sätt som får läsaren att tro att det är frågan om vetenskapliga fakta. Jansson torde hänvisa till forskaren Hannu Ilvesniemis teser, men nämner inte att Ilvesniemi inte har publicerat någon vetenskaplig rapport om detta. Andra forskare har alltså inte haft möjlighet att kritiskt granska materialet, metoderna och slutsatserna.

Skogens roll som kolsänka kan delas in i två komponenter: kollagret i marken och kollagret i virket.

Vi börjar med marken. Faktum är att det i en skog finns mera kol i marken än i de levande träden. Jansson konstaterar helt korrekt att det finns en hel del forskning som visar att mängden kol i marken minskar kraftigt efter en kalavverkning. Varifrån Jansson har tagit siffrorna 6–20 procent känner vi dock inte till. Även större siffror förekommer. I en undersökning fann Piirainen (2015), att mängden kol lagrat i marken tio år efter en kalavverkning var 45 procent lägre än i en motsvarande skog som inte hade avverkats. En av forskarna som har granskat detta är Heikki Simola, vars insändare publicerades i HBL (1.4).

För HBL:s läsare vill vi beskriva några centrala faktorer bakom fenomenet: På en kalavverkningsyta blir mikroklimatet varmare, vilket ökar nedbrytningen. Efter en kalavverkning, som förvisso skapar ett stort engångstillskott av hyggesrester, upphör produktionen av förna (barr, löv etcetera) och den återhämtar sig först efter några årtionden. Den grova markberedningen som man ofta utför på kalavverkningsytor ökar nedbrytningen av kolet i markens ytskikt.

Beträffande kollagret i virket drar Jansson långtgående slutsatser av ganska magra ingredienser. Forskare vid Naturresursinstitutet Luke har förvisso försökt jämföra den totala virkestillväxten mellan kontinuitetsskogsbruk och kalavverkningsskogsbruk. Det är inte alldeles lätt att jämföra en kontinuitetsskogsbruksyta där virkestillväxten är konstant med traditionellt skogsbruk där tillväxten varierar betydligt under olika faser av odlingscykeln. Det medeltal på 20 procent som Jansson nämner är förknippat med stor osäkerhet.

Jansson lägger ytterligare till en tillväxtökning om 20 procent med hänvisning till förädling. Under rådande förhållanden, då klimatförändringen flyttar vegetationszonerna med hisnande fart, är det inte alls säkert att ett genetiskt ensidigt plantmaterial är den bästa lösningen. Naturens mångfald har många trumfar på hand.

En annan klimatrelaterad faktor som ännu inte finns med i alla beräkningar är risken för stormskador, som är betydligt större i jämnåriga trädbestånd på skogsfigurer invid kalavverkningsytor.

Jansson påstår att kontinuitetsskogsbruk förbehållslöst leder till grandominans. Han känner uppenbarligen inte till hur kontinuitetsskogsbruk bedrivs i praktiken. Med tillräckligt stora gläntor kan även ljuskrävande trädslag som tall och björk få livskraftiga plantor.

I den senaste upplagan av Tapios Råd i god skogsvård beskrivs många fördelar med kontinuitetsskogsbruk. På flera typer av torvmarker rekommenderas kontinuitetsskogsbruk som virkesodlingsmetod, bland annat av klimatskäl. En omfattande utredning som Luke har gjort för beredningen av den nationella klimatplanen för markanvändningssektorn visar att skogarnas roll som kolsänkor skulle förbättras märkbart om man övergick till kontinuitetsskogsbruk på torvmarker (Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 7/2021).

Samma rapport lyfter upp en annan relevant fråga: Genom att öka mängden död ved i ekonomiskogar skulle såväl mängden bundet kol öka och skogsnaturens biologiska mångfald gynnas. WWF vill betona att mängden död ved borde öka i alla ekonomiskogar, både de där man bedriver kontinuitetsskogbruk och skogar där man odlar jämnåriga trädbestånd som slutligen kalavverkas.

Bernt Nordman, klimatansvarig, Mai Suominen, ledande skogsexpert, WWF Finland

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning