"Många vet vem som dödade mamma"

Den 7 oktober har det gått tio år sedan den ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades i Moskva. Hennes namn som en av Rysslands modigaste journalister lever kvar – men den som beställde mordet är fortfarande okänd. HBL har träffat Politkovskajas närmaste familj och kolleger i Moskva.

– Den morgonen vaknade jag hemma hos mamma. Jag minns den dagen så oerhört tydligt, varje detalj, från och med att jag vaknade.

Utanför kaféet brusar Moskvatrafiken. Vera Politkovskaja (36) dricker te. Hon talar om sin mamma: den ryska journalisten Anna Politkovskaja som mördades med fyra skott i sin trappuppgång i centrala Moskva den 7 oktober 2006.

Dottern Vera Politkovskaja är utbildad violinist och berättar med en jämförbar kontroll och tonsäkert om relationen till sin mamma. Bild: Oksana Jusjko

Jag känner hennes oerhörda kontroll över varje mening hon uttalar. Vera Politkovskaja är utbildad violinist, med en säker tonträff också när det gäller att välja sina ord.

– Jag hade tillfälligt flyttat till mamma medan min lägenhet renoverades. Den dagen steg jag upp sent och vi åt frukost tillsammans. Sedan skulle jag ut på stan och välja tvättställ till min bostad. När jag lämnade bostaden hade mamma ungefär tre timmar kvar att leva.

Människors sista utväg

Anna Politkovskaja var Rysslands internationellt mest kända journalist. Hon jobbade på Novaja Gazeta, en oberoende tidning som outtröttligt rapporterar om människorättsbrott och korruption, har tagit emot oräkneliga internationella journalistpriser och fått se nio av sina journalister mördas.

Politkovskaja var mest känd för sin rapportering om människorättsbrott i Tjetjenien. Men faktum är att Tjetjenien bara var en del av hennes bevakningsområde. Hon grävde i mycket annat: pennalism inom armén, korruption på försvarsministeriet, sociala frågor.

– Kön till hennes arbetsrum ringlade sig ända ut i korridoren! Människor som hade försökt precis allt, som var helt förtvivlade och inte visste vad de skulle ta sig till. De kom till henne, hon var deras sista utväg. Hon skrev brev till dem, vi sände våra artiklar till olika myndigheter, hon träffade tjänstemän och affärsmän. När makten bara är intresserad av krig och geopolitik har den inte tid med sina medborgare. Därför blir sådana som Anna Politkovskaja tvungna att agera som de gör, säger Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov.

Vi träffar honom i hans arbetsrum på Novaja Gazetas redaktion. På andra sidan korridoren står Politkovskajas fortfarande orörda arbetsbord, under ett stort porträtt av henne själv – en kvinna med genomträngande ögon och silverfärgat hår.

Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov beskriver Anna på samma sätt som alla som kände henne; kompromisslös och fullständigt orädd. Bild: Oksana Jusjko

Alla som kände Anna Politkovskaja säger samma sak: Hon var kompromisslös och fullständigt orädd. Och hon var ingen lätt person.

– Jag minns vårt sista stora gräl den sommaren. Vi skrek så högt att folk inte vågade öppna dörren. Jag förbjöd henne att åka till Tjetjenien, jag ansåg att det hade blivit för farligt. Tjetjenerna behöver inte dig längre, sade jag, de vill ha Kadyrov. Är det din uppgift att göra tjetjenska folket lyckligt? Hon vidhöll att det ändå alltid finns sanning. Jag sade att det här folket just nu inte vill ha någon sanning, de vill ha bedövning. Hon blev så arg på mig att hon kastade en stol i golvet. I golvet naturligtvis, inte på mig – hon var ju pacifist!

Små skrattrynkor dras ihop vid Muratovs ögon. Sedan tittar han allvarligt på mig.

– Anja var en fullständigt rak människa. Hon visste inte hur man gör en omväg, mellan två punkter tog hon alltid raka vägen. Och hon var en absolut ärlig människa. Ärlighet är inget folk vill ha.

Döden i hasorna

Politkovskaja åkte till Tjetjenien trots förbudet. Veckorna innan hon mördades höll hon på att förbereda ett större reportage om den tjetjenska presidenten Ramzan Kadyrovs systematiska bruk av tortyr.

Döden följde henne i hasorna under en stor del av hennes journalistliv. På en reportageresa i Tjetjenien år 2001 tillfångatogs hon av federala soldater. De höll henne fånge i flera dagar, hotade med att skjuta henne och utsatte henne för en låtsasavrättning. När tjetjenska terrorister följande år tog en hel teater i Moskva som gisslan gick Politkovskaja in i teatern, förhandlade med terroristerna och förde vatten till gisslan.

När en grupp terrorister tog en hel skola i Beslan som gisslan 2004 flög Politkovskaja ner för att förhandla med dem – men förgiftades på vägen och var nära att dö.

– Folk frågar varifrån hon fick sitt mod. Oj, det var bara hennes karaktär. Hon uppträdde aldrig på ett visst sätt privat och på ett annat sätt i jobbet. Det var hennes personlighet att vara på det här sättet. Med en annan karaktär, enklare och inte så komplicerad, hade det varit helt omöjligt att göra det hon gjorde, tror Vera Politkovskaja.

Anna Politkovskaja

Född: 30 augusti 1958 i New York

Död: 7 oktober 2006 i Moskva (48 år gammal)

Anna Politkovskaja föddes Mazepa av sovjetiska diplomatföräldrar i New York. Hennes pappa var ukrainare. Hon växte upp och gick i skola i Moskva.

År 1980 tog hon sin examen i journalistik på Moskvas statliga universitet (MGU). På universitetet träffade hon Aleksandr Politkovskij som hon gifte sig och fick barnen Ilja och Vera med. De flyttade isär ungefär tjugo år senare.

På 1980- och 1990-talet jobbade Politkovskaja för olika tidningar, bland annat Izvestija och flygbolagstidningen Vozdusjnyj transport. År 1999 fick hon anställning på Novaja Gazeta. Fram till sin död 2006 gjorde hon sig känd för en rad reportage om bland annat kriget i Tjetjenien.

Böcker av Anna Politkovskaja på svenska: Tjetjenien: sanningen om kriget (2003), Putins Ryssland (2005), Rysk dagbok (2007), Sanningen: inget annat (2010)

Enligt henne hade Anna Politkovskaja många bottnar som människa.

– Hon hade en svår karaktär, motsägelsefull. Det var inte alltid så lätt att samtala med henne, hon hade sin mycket starka uppfattning om verkligheten och starka principer som hon vägrade kompromissa med. Ibland kunde hon vara tyst och inåtvänd.

Vad var viktigt för henne?

– Rättvisa. Att kämpa för rättvisa både inom yrkeslivet och det privata.

Tung period

Politkovskaja var en mycket krävande och sträng mamma. Vera skrattar när hon tänker på hennes uppfostringsmetoder.

– Min bror Ilja och jag hade en lång lista skyldigheter, de flesta handlade om läxor och studier. Varje sommar placerade hon oss hos mormor på datjan, medan hon själv arbetade inne i stan. Där förväntades vi göra dagliga uppgifter i matematik och ryska, spela violin i två timmar och lära oss en dikt per dag utantill. På veckosluten kom hon ut till datjan och kontrollerade att vi hade lärt oss allt vi skulle. Om vi hade slarvat blev det ett himla liv ... Jag var dålig på att stava och ibland gav hon mig barnböcker där jag skulle stryka under vissa bokstäver, a eller e till exempel. På det sättet utvecklade hon mitt skrivande och stavande. Hon lärde mig att vara uppmärksam mot texten.

Under sin sista höst begravde Anna Politkovskaja sin pappa. Hennes mamma var inlagd på sjukhus. Det var en tung period i hennes liv, samtidigt som det var en ny början – Vera väntade barn. När dottern talade om det blev hennes mamma så lycklig att hon började odla en ny omgång grönsaker på datjan, trots att det redan var sensommar.

– Hon sådde bland annat morötter. Morötterna blev minimala, ett ynkligt litet knippe, och dem kom hon sättande med och krävde att jag skulle äta. Om hon fick se mig dricka Coca-Cola fick jag en lång föreläsning om att jag inte skulle mata skräpmat i hennes barnbarn. Hon hade en hel uppsättning råd och regler för vad jag skulle äta och dricka så att hennes barnbarn inte skulle "förgiftas".

För första gången under intervjun skrattar Vera.

Allt Anna Politkovskaja gjorde satsade hon på till hundra procent. Medan barnen var små tog hon hand om markservicen medan hennes man, journalisten Aleksandr Politkovskij, reste land och rike runt som rikskändis med ett eget tv-program. När hon sedan började jobba satsade hon allt och det ledde med tiden till ombytta roller. Vera Politkovskaja var aldrig speciellt förvånad över sin mammas karriärutveckling.

– Mamma var ju så hemskt ung när hon födde oss. Hon var 19 när Ilja kom och 21 när hon födde mig. Redan när vi var små jobbade hon hemma när vi sov eller var i skolan. Jag minns mycket väl hur jag vaknade på morgonen och hörde skrivmaskinen ticka.

I byggnaden där Novaja Gazeta har sin redaktion finns en minnesplakett över Anna Politkovskaja. Bild: Oksana Jusjko

Lång rättsprocess

Veras äldre bror Ilja Politkovskij (38) träffar vi i närheten av hans kontor i norra Moskva, där han jobbar med pr på ett stort internationellt företag.

Med honom återvänder vi till torsdagen den 7 oktober 2006. Medan Vera var ute på stan hade Ilja lovat att komma hem till sin mamma och hjälpa henne med att bära upp matkassar.

– Jag ringde henne ett par gånger, men hon svarade inte. Till sist körde jag till hennes bostad, jag körde långsamt för jag var övertygad om att hon skulle ringa när som helst. När jag kom fram var hela huset avspärrat och en polisofficer frågade vad jag hette i efternamn. Han krävde att få se mitt pass.

Sedan talade polisen om för Ilja vad som hade hänt. Den första han ringde var sin syster.

Vera minns fortfarande exakt vad Ilja sade.

– Han sade två ord: Mamu ubili. De har dödat mamma. Jag trodde inte det var sant. I åratal hade vi vetat att det fanns ett hot, men just vid den tidpunkten tänkte jag inte särskilt mycket på det, situationen hade varit lugn, det kom som en blixt från klar himmel.

Rättsprocessen kring mordet pågick i flera år. Efter två rättegångar dömdes slutligen totalt fem personer, bland dem polisen Dmitrij Pavljutjenkov som erkände att han hade organiserat mordet. Två fick livstid: Rustam Machmudov som höll i pistolen och hans morbror Lom-Ali Gajtukajev, som anses ha haft en nyckelroll i utförandet.

Pavljutjenkov fick elva år i fängelse. Domen mildrades mot att han skulle vittna om vem som hade beställt mordet. Men faktum är att han aldrig gjorde det.

– Vi har organisatörerna på mellannivå men inte huvudorganisatörerna eller beställaren. Det kan finnas många orsaker, själv är jag övertygad om att det högsta maktskiktet från början visste hur det hela hade gått till och vem som var beställaren. FSB gjorde en egen undersökning parallellt med polisen, men den begravdes och vi vet inte vad de kom fram till, säger Ilja Politkovskij.

Han är övertygad om att sanningen en dag kommer fram.

– Det är inte ens nödvändigt med regimskifte för att vi ska få veta. Det räcker med att någonting förändras, till exempel att de skyldiga plötsligt blir ett problem för den högsta makten. Kom ihåg att ett mycket stort antal människor var inblandade. Det är många som vet. En dag kommer det fram.

"Först och främst min mamma"

Ilja Politkovskij var den familjemedlem som ständigt försökte övertala sin mamma att byta jobb.

– Jag förstod hennes övertygelser och jag stödde dem. Men jag ville inte att just min mamma skulle utsätta sig för sådan fara. Vi grälade ofta om det.

Vad svarade hon?

– Att hon måste göra det. Att ingen annan hjälpte de här människorna. Hon hade rätt, förstås. Men för mig var det viktigare att hon var min mamma.

Vera Politkovskaja säger däremot att hon aldrig krävde att hennes mamma skulle byta yrke.

– Jag visste att det kunde sluta illa, men jag försökte aldrig övertala henne. Om jag tycker att det var värt att betala priset hon gjorde? Det kan jag inte säga. Kanske hon är en journalistisk ikon för någon, för mig var hon ändå först och främst min mamma. Jag kan inte säga att det var värt det. Men jag anser att varje människa själv vet vad hon vill göra. Och ingen har moralisk rätt att säga till en annan vuxen människa vad hon ska och inte ska göra.

Något av Politkovskajas stål blänker fram i Veras blick.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00